Nyligen var jag en vecka i Lapplandsfjällen, en väldigt fin vecka. Det är något särskilt med landskapet där uppe. Det är svårt att inte bli tagen av de öppna vidderna, de storslagna vyerna, de gamla knotiga björkarna och de höga, snötäckta topparna. Ställd inför allt detta blev jag ödmjuk inför min egen litenhet, men också upplyft av att få ta del av och vara mitt i något så vackert. Det finns en inneboende läkekraft i detta landskap, att vara där när själen.

Vad kan jag egentligen hoppas på? Den frågan har följt mig ett tag nu, inte minst för att omvärlden och världsläget i mångt och mycket känns så dystert. Utsläppen fortsätter att stiga, skjutningarna blir allt fler, skövlingen av naturen fortsätter till synes ohämmat och flykten in i det virtuella likaså. Visst finns det mottrender och ljusglimtar men de känns ofta så futtiga, så otillräckliga, i jämförelse. I alltför hög grad trampar vi endast taktfast vidare längs den dödens stig vi vandrar, oförmögna att ändra riktning, ovilliga att välja något annat. Det är lätt att tappa modet.

Under stilla veckan, den vecka som leder upp till påsk, var jag ensam på tur i Tandövala – ett vackert och vidsträckt naturreservat i trakterna mellan Malung och Sälen. Turen hade jag döpt till tråkturen och planen var att under en veckas tid göra så lite som möjligt. Jag ville öva mig i att ha tråkigt, eller snarare i att ”bara vara”, för att bättre kunna få syn på sådant som lätt tappas bort i bruset, skapa rymd för det som vardagen tränger undan. Väl på plats boade jag in mig i en slogbod, en form av vindskydd vanligt i Dalarna, vid en vacker liten tjärn och gjorde sedan inte mycket mer än att elda, äta, sova, be och att ligga på ställen och glo. Det var en bra vecka.

Hur hanterar vi den ofrånkomliga undergången av vår civilisation, och potentiellt hela mänskligheten, som klimatförändringarna ställer oss inför? Den frågan ställer Roy Scranton i boken Att lära sig dö i antropocen, och även om man inte fullt ut delar Scrantons mörka bild av framtiden är frågan viktig. För undergången kanske inte är ofrånkomlig, men den är fortfarande, i en eller annan form, fullt möjlig. Jag skulle till och med säga trolig.

Jag känner mitt hjärta slå
du-dunk
du-dunk

I ett pågående samtal med en vän kom vi in på temat tro och religion. Detta är mitt tredje brev på temat, och det är ett svar på ett tidigare brev från min vän. På bloggen finns även mitt första och mitt andra brev.

För ett tag sedan diskuterade jag determinism med en vän, och det visade sig att min vän inte tror på den fria viljan. Hen menar att våra tankar och handlingar helt dikteras av de naturlagar som styr universum och att vårt eget inflytande är ytterst litet.

Gratislunchen av Therese Uddenfeldt är en otroligt läsvärd bok. Väldigt klargörande kring vårt otroliga oljeberoende, och vår förmåga att glömma vårt välstånds materiella begränsningar.

Jag begav mig ner mot sjön. Det var mörkt, natten låg tät, men jag styrde ändå säkert mina steg. Det fanns en liten brygga vid stranden, och vid bryggan lyste en lykta. Det var dit jag styrde. Det låg en båt vid bryggan, en gammal eka i trä, och båten bemannades av en färjekarl.

Här hittas lite lösa funderingar kring ondskans nödvändighet som jag skrev ner någon enslig natt i december. Jag vet inte riktigt själv vad jag ska göra av dem, men kanske kan de vara av intresse.

Jag befann mig i en skog långt under jorden. Träden var förvridna, tysta och döda och marken var täckt av länge sedan fallna, förstelnade löv. Det var mörkt och i handen bar jag en lykta. Sakta tog jag mig fram igenom den täta, mörka skogen, och i mörkret runtomkring kände jag hur mörkerbestar strök omkring likt svultna vargar och betraktade mig med lystna ögon.

Det stora och det lilla
i spänningen däremellan
lever vi våra liv
Men kanske främst:
Det stora i det lilla

I ett pågående samtal med en vän kom vi in på temat tro och religion. Detta är mitt andra brev på temat, och det är ett svar på ett tidigare brev från min vän. På bloggen finns även mitt första och mitt tredje brev.

Stjärnorna sken,
vinden ven,
och vattnets porlande brus
blandades
med trädtopparnas vajande sus.
Det var som om världen
vyssjade mig
och sade:

Denna text är en debattartikel som tidigare publicerats i VLT. På deras hemsida finns även ett kort svar från ledarskribenten Joakim Broman.

Domen tynger oss
Domaren skrämmer oss
Men kärleken kräver rättvisan
och rättvisan kräver Lagen

I ett pågående samtal med en vän kom vi in på temat tro och religion. Detta är min första text på temat, och det är ett svar på en tidigare text från min vän. På bloggen finns även min andra och min tredje text.

Denna text är en debattartikel som tidigare publicerats i VLT, både på nätet och i tryck.

Mannen blickade ut över slagfältet och kände endast sorg. Sargade kroppar täckte marken, lukten av död och förruttnelse låg tät. Så mycket lidande. Så mycket idioti. Så många liv utsläckta i förtid. Vid tillfällen som dessa fann han ingen glädje i sin uppgift. Men han hade sin roll att spela, sin plikt att utföra; det hjälpte inte att dröja.

Bland blåbärsrisen sitter jag, strax intill stigen där människor passerar förbi. Joggandes. Raskt gåendes. Hundrastandes. Motionerandes. Men sällan strosandes. Jag tittar upp när någon passerar. Jag söker deras blickar, men får inget svar.

Detta är den tredje och avslutande delen i en serie om att lära sig att dö. Följ länkarna för del ett och del två.

Jag tror på Ansvaret: På att vi alla bär på ett ansvar för oss själva, för varandra och för skapelsen.

Detta är den andra delen av tre i en serie om att lära sig att dö. Följ länkarna för del ett och del tre.

Detta är den första delen av tre i en serie om att lära sig att dö. Följ länkarna för del två och del tre.

Alla bär vi på ett ansvar. Ett ansvar för oss själva, ett ansvar för varandra, ett ansvar för skapelsen. Exakt vart ansvaret kommer ifrån, eller hur omfattande det är, vet jag inte. Men att det finns där, i någon mån, är jag övertygad om.

Ansvaret bär vi alla:
för oss själva,
för varandra,
för skapelsen.

Självbetraktelser är en boksamling författad av Marcus Aurelius (121–180 e.Kr.), romersk kejsare när imperiet var som störst. Men Marcus var inte bara kejsare, han var även stoisk filosof, och det är filsofen Marcus vi möter i Självbetraktelser.

En hand lades på min axel.

Jag är på jakt efter något,
men jag vet inte vad.
Något angeläget.
Något centralt.
Något som kallar till mig från djupen,
och vill göra sig hört.

Martin Buber var en judisk filosof och teolog aktiv under 1900-talet. Hans teologi och filosofi kretsade mycket kring mötet. Mötet med människor. Mötet med Gud. Mötet med skapelsen. Kring vikten av att på allvar möta den andre som ett levande subjekt, och inte som ett objekt eller tingest att begagna och utnyttja.

The divine names är en bok författad av den kristna 500-tals teologen och mystikern Dionysios Areopagita. Dionysios var en av de ledande auktoriteterna inom den katolska kyrkan från 800-talet – då hans texter översattes till latin – till ca 1400-talet. Även inom den ortodoxa kyrkan har Dionysios skrifter haft stort inflytande. I detta blogginlägg försöker jag sammanfatta några av de centrala temana i The divine names, som jag läste tidigare i höst.

I en tidigare text har jag skrivit om dödens två huvudsakliga skepnader: avslutets och förnyelsens. I avslutets skepnad möter oss döden som ett slut och en brist på liv. Där livet slutar tar döden vid. Men i förnyelsens skepnad möter oss döden istället som en förutsättning för nytt liv. Genom höstens död och förmultnelse möjliggörs vårens liv och grönska.

I de partipolitiska sammanhang jag befunnit mig i har jag en längre tid upplevt en brist i hur politik utvecklas. Processen är ofta alltför intern och i vissa fall har jag även upplevt den som smått framtvingad. Jag skulle därför vilja se en mer öppen politikutvecklingsprocess som i högre grad involverar människor utanför det partipolitiska sammanhanget.

1 - Att erkänna dödens betydelse är att vörda livet

Igår umgicks jag med demonerna. De bjöd mig upp till dans, och jag antog erbjudandet. De sjöng till mig om knivens lycka, om den befriande smärtan, och jag hörsammade. De förde mig in i mitt mörker, visade mig den best som är fjättrad där inne, och lämnade rispor på min hud.

Världen är inte enkel, så jag förkastar era enkla lösningar.
Världen är inte tydlig, så jag har tröttnat på era tydliga besked.
Världen är inte entydig, så jag vill våga vara mångtydig.
Världen är inte rak, så jag vill tillåtas vara krokig.

En natt när stormen ven gick jag ner till stranden. Jag satte mig på en sten och lyssnade på blåsten. Detta är vad jag hörde: