Hej August!

Till att börja med, ledsen för det sena svaret! Att brevväxla har aldrig varit en snabb sport, och den här typen av brev i synnerhet. Det tar lite tid att tänka och organisera sina tankar, och sen lyckas uttrycka dem på ett förståeligt sätt. Dessutom var det lite av ett psykologiskt äventyr att fylla 30, så jag har behövt ägna en del tankekraft åt vad som hänt där. Tack för tålamodet hursomhelst!

Det du säger om att pröva tankegångar stämmer nog för mig med, och är nog en av anledningarna till att det tar en stund att skriva de här breven. Är det så att jag missförstått vad du skrivit i ditt senaste brev (eller om du haft en tankeprocess som du kommit vidare i) får du säga till. Jag får dock fortfarande känslan att vi angriper samma problem från två olika håll, eller liknande problem med två olika metoder. Det handlar kanske minst lika mycket som tro och gudomars existens som att hitta mening och syfte i en kaotisk värld. Jag vet inte, men en provtanke där också.

Guds väsen

Jag kan förstå vad du säger när du vill att Gud ska vara något som du kan bemöta, eller uppleva i sig. Jag kan också uppskatta det svårbegripliga och mysteriefyllda i ett så pass större väsen. Att jag har svårt att både känslomässigt och intellektuellt känna en sån koppling är nog som sagt en av de största anledningarna till att jag inte är troende.

Jag tycker tanken på en Gud som inte ingriper i våra vardagsliv (eller våra liv över huvud taget) är en intressant tanke. På ett sätt blir det en mer övermänsklig uppenbarelse, vars vägar är än mer outgrundliga än vi först kan ana. Det ligger nog närmre den bild jag har av hur Gud skulle bete sig om den existerade. Det finns nästan något deistiskt i det. Gud som urmakare och skapare av Universum, som sedan håller hjulen snurrande. Tar hand om sitt verk i stort, men sköter det enligt en större och mer avancerad plan än vad vi förstår.

Å andra sidan tycker jag att den typen av Gud blir svårare att ha en personlig relation med. Det landar nog återigen kring hur något så annorlunda än oss kan vara möjligt att ens ha ett förhållande, eller ett förhållningssätt till. Men det kanske är som det står i Upanishaderna, att ”Gudarna älskar det fördolda och hatar det uppenbara”. Jag är nog ganska nöjd med mina opersonliga naturkrafter, men to each his own.

Tro i sig

För att återknyta till Williams så håller jag absolut med om att religion kan vara ett rimligt svar på livets och världens omständigheter. Jag har vänner och bekanta som beskrivit religion som en masspsykos, och som jag tror att jag skrivit innan håller jag med om att det är överdrivet förenklande. Folk är religiösa eller inte av ett stort antal upplevelser och orsaker, och sådana uttalanden blir ju föga medlidsamma. Däremot kan den hetsiga delen av mig som vill ha absoluta och tydliga svar börja skruva på sig frenetiskt när det börjar handla om upplevelser och erfarenheter av gudomlighet. Den börjar komma med intensiva invändningar om att Guds existens inte kan baseras på något så subjektivt som personlig erfarenhet.

Medan det jaget ångar upprört iväg mot horisonten kan min lite lugnare sida konstatera att tro alltid kommer vara subjektivt. I grunden handlar det kanske att om våra egna erfarenheter av Guds (i ytterst bred och ekumenisk mening) eventuella existens lägger grunden. Sedan använder vi diverse mer avancerade argument för att motivera denna uppfattning, en mekanism som förekommer till exempel med politiska åsikter. Det kan vara därför som många av mina tankegångar och argument kokar ner till min känsla av att Gud inte finns, och att du har flera erfarenheter som talar i motsatt riktning.

En sidotanke, som jag får underhålla på egen hand, är vilken grad av bevisföring som skulle krävas för att jag ska gå med på att Gud existerar. Frågan är om jag över huvud taget skulle acceptera att det fanns. Frågan är om jag över huvud taget vill att Gud finns. Men det är en separat tanke som jag får underhålla på egen hand.

Vetenskapliga förklaringar

När det kommer till vetenskapliga förklaringar kan vi ha en hel sidodisskussion om vetenskapsteori och hur en kan se på verkligheten. Är det något som kan undersökas, kan vi vara säkra på vad vi undersöker, finns det ens en yttre värld? Min grunduppfattning att det finns en yttre materiell värld som vi sedan uppfattar och tolkar med våra sinnen. Descartes slår till igen så att säga. Giltigheten i det går ju att diskutera (apropå det inre och det yttre som vi pratat om tidigare). Jag tycker det är intressant att fundera över ett slags monism, som jag uppfattar som ett genomgående tema i tex Myter och Mysterier. Det går däremot på tvärs med hur jag är skolad rent neurovetenskapligt, så det blir helt klart en krock där.

Vetenskapliga definitioner kan ju också ha svårt att vara heltäckande eller ens grundläggande. Det finns flera saker som vi har en intiutiv uppfattning kring, men som är oförutsett svåra att lägga definitioner på. I mitt eget fält har vi flera numeriska skalor för att mäta medvetandegrad, men faktum kvarstår att det inte finns en entydig och lättfattlig definition av vad ”medvetande” innebär. Det finns flera aspekter och fenomen som man beslutat ska ingå, men inget av dem är heltäckande. (En annan utmärkt parallell är begreppet liv som fortfarande står utan entydig definition. Störande men sant.)

Med detta i bagaget så förstår jag delvis kritiken i Myter och Mysterier, kring att vissa upplevelser som inte passar in i våra modeller sorteras ut och sållas bort. Till vetenskapens (i mycket bred mening) försvar vill jag dock hänföra dels att den anpassar sig till vad som observeras, vilket knappast kan sägas om vissa trosuppfattningar. Sen kan jag också bli irriterad på bilden av naturvetenskapen som själlös. Om vi bortser från de i mina ögon trista statistiska delarna handlar det i grunden om att gå in djupare i världen omkring oss och förstå vårt sammanhang. På ett sätt är det inte helt olikt ett andligt sökande, även om svaren är av en annan karaktär.

Jung har jag funderat på en del, framförallt när jag läste I Ching för ett tag sen. Tyvärr får jag nog spara det till ett senare brev om detta någonsin ska bli klart, men onekligen en spännande tänkare. Jag lånade Människans symboler på biblioteket häromdagen, och hoppas att det ska bli en intressant läsning.

Mening

Vad gäller mening i livet har jag nog använt ”finna” och ”skapa” ganska utbytbart. Båda fungerar för mig, men jag tror att jag ibland välja skapa för att det implicerar ett större personligt ansvar. Men ett sökande och finnande är ju också en typ av skapande, på sätt och vis. Jag tror att ytterligare en anledning till att jag skriver skapa är att jag inte är säker på att det finns en klar väg att finna, men det är en provtanke som nog behöver tänkas vidare.

Ingen quick fix håller jag med om. Behövs otroliga mängder tankeverksamhet oavsett vägen man vill gå.

Vad roligt att du tycker om det jag skrev om döden, det är något som jag har funderat ganska mycket på. Och jag håller med, oavsett livsåskådning finns det nog inga genvägar till att bli en klokare och bättre person. Jag läste Pesten av Camus nyligen, som verkligen kan rekommenderas. En av karaktärerna, som hjälper till mycket med att bota de sjuka, får frågan varför. Han svarar att han funderat på om det går att bli ett icke religiöst helgon och att han därför måste hjälpa de sjuka. Det kokar på något sätt ner till frågan om hur en kan leva ett bra liv, med eller utan religion. Det finns en fin symbolik i det på något sätt.

Så, nu har jag funderat igenom det här brevet länge nog. Delar av det får läsas med snälla glasögon, men nu är det klart att skicka i alla fall!

Bästa hälsningar,
Din vän