I ett pågående samtal med en vän kom vi in på temat tro och religion. Detta är mitt andra brev på temat, och det är ett svar på ett tidigare brev från min vän. På bloggen finns även mitt första och mitt tredje brev.

Hej svejs kära vän,

Tack för ditt svar! Väldigt intressant att få lite större inblick i och förståelse för hur du tänker. Förhoppningsvis lyckas jag fånga upp några av trådarna på ett vettigt sätt.

Det bör dock sägas att det som står nedan bör tas med en eller flera nypor salt. Mycket av det jag skriver är ett första prövande försök att sätta sådant i ord som jag har en ganska vag uppfattning om. Dessutom är jag rätt mycket i början av att utforska sådant som min tro, min andlighet, min relation till Gud och Guds möjliga väsen. Även om jag har försökt att formulera mig så tydligt som jag för tillfället kan är det oklart i vilken mån jag faktiskt kommer kunna stå för det jag skrivit.

Du skriver om definitionen av Gud och om att du tror på principer som är större än människan, typ naturlagarna, men att de är opersonliga. Just det personliga är nog en förutsättning för att begreppet ”Gud” ska kännas relevant. Min upplevelse av Gud, tror jag i alla fall, grundar sig till stor del i att jag i världen kan hitta något form av tilltal. Att jag kan vända mig mot världen, universum, och hitta något jag kan benämna ”du” och ha en relation till.

Huruvida detta ”du” konkret ingriper i världen är en annan fråga. De bilder och beskrivningar av Gud som jag känner mig mest bekväm med är de som pratar om Gud i stil med existensens fundament eller tillvarons fundamentala verklighet. Eller som 500-tals teologen Dionysios Areopagita skriver:

the Life of the living, the being of beings, it is the Source and the Cause of all life and of all being, for out of its goodness it commands all things to be and it keeps them going.

Jag har svårare med tanken på en Gud som mer direkt ingriper i människors vardagsliv, i alla fall på ett mer fysiskt plan. En sådan Gud känns mig rätt främmande. För min del är det nog relationen till Gud som är det centrala. I den relationen kan jag bland annat hämta kraft, tröst, mod, glädje, kärlek och frid, och på så sätt kan Gud vara en aktiv del av mitt liv.

Jag känner att jag här vill slänga in en liten passus om ordet ”tro”. Ordet tro och uttrycket att ”tro på Gud” kan vara problematiska, åtminstone på det sätt det ofta förstås. Allt för ofta används tro i meningen att hålla vissa lärosatser för sanna, ofta utan någon riktig grund. Det är väl lite det tänket som möjliggör de argument du mött som lyder ungefär ”det är bara att tro”.

I den mån jag tror på Gud är det inte främst på det sättet jag använder begreppet. Det centrala är i stället mina faktiska upplevelser av Gud, och i den mån jag upplever Gud vara ett begrepp som har bäring, relevans och värde utifrån mina erfarenheter av världen. För att citera Jung: ”man måste erfara och veta”.

Det betyder inte att tro är oviktigt – speciellt inte tro som mer handlar om ett deltagande och ett aktivt engagemang än om att hålla vissa föreställningar för sanna. Det finns delar av tillvaron där vår möjlighet till vetande är begränsad, och där kan tron vara viktig. Men tro kan vara mer eller mindre välgrundad, och saknar tron förankring i en levd erfarenhet är det nog lätt hänt att den både blir blind och vilseledande.

I ditt brev nämnder du även att hjärnan inte är byggd för att uppfatta verkligheten korrekt, utan för att planera och sortera information. Det ligger säkerligen mycket i det, jag försöker på inget sätt avfärda vetenskapen, men när jag hör ett sådant påstående kan jag också bli lite fundersam kring hur ”verkligheten” definieras. Min upplevelse är att en vetenskaplig syn på verkligheten ibland kan vara lite väl snäv, och att den därför riskerar att gå miste om värdefulla erfarenheter och insikter.

Per Johansson nämner i något avsnitt av Myter & Mysterier att vetenskapliga förklaringar ibland känns mer som bortförklaringar än riktiga förklaringar, en upplevelse jag kan känna igen mig i. Att det finns vissa typer av erfarenheter som naturvetenskapen, i alla fall i den mån jag känner den, helt enkelt är oförmögen att ta på ordentligt allvar.

För tillfället håller jag på att läsa Jungs självbiografi. Jung är onekligen en spännande tänkare – och ganska konstig, men det är väl mycket av charmen. En av de saker jag finner uppfriskande med Jung är just hans relativt inkluderande syn på verkligheten. Upplevelser som i många andra fall skulle förkastas som vidskeplighet eller någon form av hjärnspöken tillmäter han, om inte annat, en psykologisk verklighet. Eftersom vi människor fungerar som vi gör är det ett psykologiskt universum vi till stor del bebor och verkar i. Att något har en psykologisk verklighet är därför av stor vikt.

Angående mitt eget förhållande till det övernaturliga är också den rätt kluvet, men kanske kluvet på ett annat sätt än för dig. Jag är i grunden skeptisk mot de allra flesta övernaturliga utsagor, men samtidigt finner jag ofta en allt för materialistisk världsbild otillräcklig. Till viss del kommer det tillbaks till det jag nämnt om tro ovan. Jag kan ganska ofta känna att det hade varit förmätet av mig att helt förneka eller avfärda olika övernaturliga fenomen, men för att de ska bli mer än en rent teoretisk möjlighet måste jag kunna grunda det i egna erfarenheter och upplevelser.

Det är väldigt vackert det du skriver om att du finner ett lugn i livets korthet och vår egen litenhet, och att du finner hopp och optimism i att döden tvingar dig att konstant se över hur du lever ditt liv. Det låter som en mogen och sund inställning till både livet och döden. Till viss del kan jag känna igen mig i det. Mycket av det jag skrivit på bloggen är på ett eller annat sätt en uppgörelse och en konfrontation med döden, och något av det jag lägger vikt vid är just dödens roll som läromästare och hur döden kan lära oss att leva.

Till rätt stor del känner jag igen mig även i din inställning om att vi själva måste skapa vår egen mening, även om jag nog själv skulle lägga större vikt vid att ”finna” snarare än att ”skapa”. Jag har i en tidigare text skrivit om att det beständiga, eller det på riktigt värde- och meningsfulla, ”finns överallt runtomkring oss, men till stor del gömt och inte än realiserat”. Meningen är, tror jag i alla fall, någonting som behöver hittas, eller en potential som behöver realiseras, i högre grad än något som behöver skapas.

Filosofiska och religiösa traditioner, bland annat kristendomen, kan vara till hjälp och agera som vägvisare i detta sökande, men de är i sig själva inte tillräckliga. Du måste på ditt eget sätt finna dina egna svar. Att bli kristen eller att börja tro på Gud är således ingen ”quick fix” för ett meningsfullt liv. Det kan vara ett viktigt steg på vägen, men det är ingen slutdestination.

Lite kort om William James Is life worth living?: Till stor del tycker jag att du sammanfattar texten bra, och jag kan förstå och delvis instämma i din kritik. Men det jag nog främst uppskattar med texten är William James förmåga att bemöta den form av slentrianmässigt förkastande av all form av religion som man ofta kan stöta på, inte minst hos ”upplysta” vetenskapsivrare. Jag tycker Williams argumenterar rätt väl för motsatsen – att en religiös tro kan vara en förnuftig och klok respons på livets realiteter. Men jag håller med dig om att en religiös tro inte är nödvändig för ett moraliskt och fullgott liv.

Jag tror jag tar och slutar där. Tack igen för ditt brev, och för detta intressanta samtal. Jag tycker vi får försöka ses och prata inom en relativt snar framtid. Text har ju sina fördelar, men det kan också bli lite omständigt.

Till sist, ett poddtips. Jag började nyligen lyssna på serien Awakening from the meaning crisis av John Vervaeke. Det är egentligen en videoserie som ligger på Youtube, men den går även att hitta som podd. Den innehåller mycket intressant idéhistoria, och många klargörande perspektiv på hur mening kan förstås. Dessutom är John i grunden kognitionsforskare, så du slipper slentriandissandet av naturvetenskapen. ;)

Allt gott!

Din vän
August