I ett pågående samtal med en vän kom vi in på temat tro och religion. Detta är min första text på temat, och det är ett svar på en tidigare text från min vän. På bloggen finns även min andra och min tredje text.

Så, nu är det min tur att svara.

Till att börja med vill jag konstatera att även om jag inte än kallar mig kristen, men troligtvis kommer att göra det inom en inte allt för avlägsen framtid, så verkar våra ingångar till ämnet tro vara rätt annorlunda. Vilket så klart är spännande.

Själv kommer jag på min pappas sida från en gammal pastorsfamilj. Min farfarsfar var pingstpastor, och likaså min farfar innan han och farmor bytte från pingströrelsen till missionskyrkan.

Mina föräldrar var dock inte i min barndom särskilt troende, min mamma har aldrig varit troende och min pappa började så smått återupptäcka sin tro först när jag var i tonåren. Så när jag växte upp hade jag inte särskilt mycket med religion att göra.

Det började dock ändras till viss del i samband med att jag upptäckte podden Myter & Mysterier under hösten 2014. Den podden gav, och ger fortfarande, nya perspektiv på inte minst andliga och mytologiska frågor, och ungefär samtidigt började jag även läsa mer om framförallt kristendom. Jag började även allt mer prata om dessa frågor med min far, och våra samtal har varit viktiga för att forma min syn på tro och religion.

Men för att försöka besvara några av trådarna i ditt meddelande. Du nämner att religion är metafysik, och det är delvis sant, men att förstå religion endast inom den ramen blir, så klart, allt för snävt. Metafysik, åtminstone som jag förstår ordet, handlar till stor del om en intellektuell konstruktion, och för mig är religion och Gud någonting väldigt mycket mer än så.

Som jag förstår religion, grovt uttryckt, så grundar det sig i en levd erfarenhet, en upplevelse av att möta någonting större och transcendent – någonting gudomligt. Religion uppstår i ett försök att skapa språk, riter, uttryck och berättelser för att förstå, förmedla och hantera sådana erfarenheter.

Metafysiken och de intellektuella konstruktionerna finns onekligen där, men de är – eller bör åtminstone vara – sekundära till den levda erfarenheten. Alekséj Karamazov, en utav bröderna Karamazov, uttrycker det klokt när han säger att ”kärleken måste gå före logiken”, och hävdar att ”det är först då som man också fattar meningen”.

Du har rätt i att Guds existens inte går att bevisa. Men för mig är bevis för den typen av frågor överhuvudtaget rätt ointressanta. Jag håller med pastorn John Ames, en av karaktärerna i Marilynne Robinsons fantastiska romanserie Gilead, när han om bevis ger rådet ”bry dig överhuvudtaget inte om dem”. För, som han säger,

de är aldrig tillräckliga i förhållande till frågan, och jag tycker alltid att de är en smula ovidkommande, för de söker åt Gud en plats som är inom räckhåll för vårt medvetande.

Gud är större, som ärkebiskop Antje Jackeléns valspråk lyder, och försöker man förminska Gud till någonting som går att bevisa kommer man ofelaktligen att gå vilse. För att återigen citera John Ames:

Man kan bedyra existensen hos något – Varat – utan att ha den ringaste aning om vad det är. Och Gud är på en helt annan skala – om Gud är Existensens upphov, vad kan det då betyda om man säger att Gud existerar?

Har man, liksom jag, uppfattningen att Gud är någonting som främst måste erfaras i stället för att greppas intellektuellt, blir de uppfattningar du uttrycker om att Gud har fullt upp med att rodda universum och därför inte har tid att bry sig om våra vardagsliv, och att han är såpass väsensskild från oss att han inte kan begripa oss, smått irrelevanta.

Den typen av funderingar tyder på en intellektualiserad gudssyn där logiken går före kärleken. Där Gud blir något form av logiskt problem som med logik bör lösas. Det menar jag är fel sätt att närma sig Gud.

Det betyder inte att vår intellektuella förmåga och vårt kritiska tänkande bör förkastas när det kommer till Gud, tvärtom. Vår förmåga till kritiskt tänkande är en stor gåva, och använder vi inte den gåvan kommer vi att gå vilse.

Men vi behöver inse vårt intellekts begränsningar och våga erkänna värdet hos de erfarenheter, upplevelser och känslor som vittnar om det gudomliga. Vårt intellekt – och även tradition och dogmatik – behövs för att vi ska förstå och kunna använda sådana erfarenheter, upplevelser och känslor på ett klokt och kärleksfullt sätt. Men intellektet och logiken är sekundära, det är erfarenheterna, upplevelserna och känslorna – kärleken – som behöver vara grunden.

Vill vi närma oss Gud behöver vi även erkänna och inse vår egen otillräcklighet och vårt beroende, för så länge som vi är uppfyllda av vår egen förträfflighet kommer vi vara stängda för Guds, och även andra människors, kärlek. Detta är något som jag själv har kämpat och fortfarande kämpar med.