Under stilla veckan, den vecka som leder upp till påsk, var jag ensam på tur i Tandövala – ett vackert och vidsträckt naturreservat i trakterna mellan Malung och Sälen. Turen hade jag döpt till tråkturen och planen var att under en veckas tid göra så lite som möjligt. Jag ville öva mig i att ha tråkigt, eller snarare i att ”bara vara”, för att bättre kunna få syn på sådant som lätt tappas bort i bruset, skapa rymd för det som vardagen tränger undan. Väl på plats boade jag in mig i en slogbod, en form av vindskydd vanligt i Dalarna, vid en vacker liten tjärn och gjorde sedan inte mycket mer än att elda, äta, sova, be och att ligga på ställen och glo. Det var en bra vecka.

Medan jag låg där i skogen och inget gjorde hade jag gott om tid att se på skogens alla syner och lyssna till skogens alla ljud. Jag såg gryningssolens mjuka sken sakta krypa ner för snötyngda höjder, jag såg furan som stolt och rak vajade i vinden. Jag såg molnens raska marsch över klarblå himmel och kvällens brandröda dis över granklädda klittar. Jag hörde orrarnas kuttrande, bubblande spel i morgontimmen, jag hörde vattnets upprymda sorl i avsmältningsbäcken. Jag hörde den istäckta tjärnen stöna och stånka när förmiddagssolen värmde och jag hörde kvällsbrisens vilda lek i trädkronorna.

Jag såg, jag hörde, och jag lät tankarna gå. Jag släppte dem på bete i vida hagar och lät dem ströva fritt längs vindlande stigar – och så småningom började jag inse storheten i att inget göra. Storheten i att lossa greppet, låta egot vila, lämna över rodret för en stund. Storheten i att, för tillfället, glömma allt det jag vill och borde göra och bara låta saker vara. Men jag såg också vår, och min, oförmåga att göra just detta.

För vi är dåliga på att inget göra. Det är som att vi ständigt måste trixa, fixa, ändra och rätta till, som att vi ständigt, i nån form av frenetisk rastlöshet, måste tvinga oss själva på världen. Vi släpper inte greppet, och stänger oss därför för världen. Världen talar, men vi är allt för insnärjda i vårt eget för att på allvar kunna se, lyssna, ta in. I stället beter vi oss som om världen inte duger, inte är bra nog, och som om vi inte duger om vi inte ständigt pysslar, sysslar, donar och planerar – om vi inte ständigt gör något, nästan lite vad som helst. Men det där stämmer ju inte.

En insikt som sjunker in allt mer desto mindre jag gör är att världen inte bara duger, den är faktiskt helt fantastisk, just så som den är. Och på något underligt sätt som jag inte helt förstår är det som att ju mer jag lär mig att ta in och förstå världens skönhet och storhet, desto större blir även jag som får vara en del av denna sköna och storslagna värld. Det är som att ju mer jag lär mig att älska världen, desto mer älskar också världen mig.

Det börjar gå upp för mig att mycket av det som ändå är fel och fult och dumt här i världen kommer just ur vår egen rastlöshet, vårt eget självpåtvingande på allt runtomkring oss. Vi tillåter oss inte att se och lära känna världen på dess egna villkor utan tvingar i stället på den, och varandra, våra egna bristfälliga idéer om hur saker är och bör vara. Vi förgriper oss ständigt på världen – och, i förlängning, också på oss själva.