Här hittas lite lösa funderingar kring ondskans nödvändighet som jag skrev ner någon enslig natt i december. Jag vet inte riktigt själv vad jag ska göra av dem, men kanske kan de vara av intresse.

Varför finns ondskan? Varför finns lidandet? Varför är ondskan nödvändig? Är ondskan nödvändig?

Utan ondska: inget val, ingen frihet, inget ansvar.

Utan ondska: ingen polaritet, ingen dynamik, ingen aktivitet.

Utan ondskan, utan en motpol till det goda och till ljuset, kan ingenting hända. Utan polariteten, och den energi som bor däri, finns ingen dynamik, ingen aktivitet och ingen förändring. Och därmed inte heller någon tid. För vad är tid om inte en följd av händelser? Om ingenting händer, om ingenting förändras, om allt är statiskt, hur kan vi säga att tid passerar?

Kanske är ett sätt att förstå evigheten just som en domän där ingenting händer, där ingenting förändras, där allt är statiskt. För om någonting händer, om någonting förändras, om någonting är dynamiskt, hur kan det sägas vara evigt?

Så, utan ondska ingen tid, och utan tid ingen skapelse. För skapelsen är i tiden, och skapelsen kan inte finnas skild från tiden.

Men varför denna skapelse? Varför denna dynamik? Varför denna aktivitet? Varför måste någonting hända? Måste någonting hända?

Kanske, kanske inte. Den frågan är för stor för mig att besvara. Men saker händer, så mycket vet vi.

För oss som människor, som medvetna varelser, är valet något av det mest centrala i detta händande. Kanske det mest centrala. Vi väljer ständigt för vi måste ständigt välja; och valet föder frihet och frihet föder ansvar – ansvar att välja ”rätt”.

Men varför detta väljande? Varför denna frihet? Varför detta ansvar? På något sätt hör det ihop med domen. Ansvar och dom är intimt förknippade: inget ansvar, ingen dom.

Domen är ett särskiljande och ett sållande. Skyldig–inte skyldig. Räddad–inte räddad. Heavenbound–hellbound. Men varför detta särskiljande? Varför detta sållande?

Jung skriver att människan är den andra skaparen. Det mänskliga medvetandet ger världen ett objektivt varande, och genom medvetandet

bemäktigar hon sig naturen, i det att hon konstaterar världens förhandenvaro och i viss mån bekräftar den för skaparen. Därigenom blir världen en fenomenvärld, ty utan medveten reflexion skulle den inte finnas till. Vore skaparen medveten om sig själv, skulle han inte behöva några medvetna skapelser.

Jung menar även att syftet med gudstjänsten, ”den tjänst som människan kan göra Gud”, är att

ljus måtte uppstå ur mörkret, för att Skaparen skall bli medveten om sin skapelse och människan om sig själv.