Vad kan jag egentligen hoppas på? Den frågan har följt mig ett tag nu, inte minst för att omvärlden och världsläget i mångt och mycket känns så dystert. Utsläppen fortsätter att stiga, skjutningarna blir allt fler, skövlingen av naturen fortsätter till synes ohämmat och flykten in i det virtuella likaså. Visst finns det mottrender och ljusglimtar men de känns ofta så futtiga, så otillräckliga, i jämförelse. I alltför hög grad trampar vi endast taktfast vidare längs den dödens stig vi vandrar, oförmögna att ändra riktning, ovilliga att välja något annat. Det är lätt att tappa modet.

Men samtidigt: världen är bättre, vackrare, än så. Så fylld av godhet, skönhet, kärlek att jag vet att alla dystra framtidsspaningar och domedagsprofetior missar något väsentligt. Zooma ut och allt blir trender och grafer och utsläppsstatistik och gängskjutningar som pekar rakt ner i ångesten. Men zooma in, lyssna, se dig omkring – och allt blir nåd.

I tillvarons mitt, i dess innersta, finns en kärlek – en kärlek som bär allt, genomsyrar allt, skapar och förnyar allt. Jag vet att den finns där för jag möter den ständigt: i koltrastens porlande vårsång, i rimfrosten som får snön att gnistra, i kvällssolens brandröda himmel; i varje leende, varje skratt, varje omfamning, varje gråt. Ur allt stiger kärleken fram, den kärlek som är livet självt med all sin bångstyriga, okuvliga kraft. Jag vet att den finns där även om jag inte alltid förmår se den, och den berättar för mig, de gånger jag kan och vill lyssna, att det inte är kört, att det aldrig är kört, att hoppet alltid lever. Att ljuset, trots allt, är starkare än mörkret.

Och kärleken bär på ett löfte. Inte ett löfte om att allt kommer vara enkelt, att allt kommer lösa sig och bli som vi önskar – men ett löfte om att vi inte är ensamma, att vi inte måste bära allting själva. Eller i orden av han som är livet, sanningen och kärleken givna kropp: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Det är ett löfte att ta fasta på, för ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte, och kommer aldrig, att övervinna det.

Framtiden är oviss, det har den alltid varit och kommer alltid att vara. Ovissheten hör framtiden till. Vi vet inte hur framtiden kommer att bli och därför är den öppen, obestämd. Men samtidigt så är framtiden beroende av vår samtid. Det vi gör idag skapar ramar och förutsättningar för hur framtiden kan komma att bli och därför är framtiden också begränsad, förutbestämd. Genom att tyda samtidens tecken, genom att försöka förstå varifrån vi kommer och i vilken riktning vi färdas, kan vi ana framtiden, och den framtid jag anar är på många sätt mörk. Jag anar en framtid med mer hunger och mer svält, med rasande eldar och svällande hav, med mer våld, mer krig och ännu fler på flykt. Jag anar allt högre murar och människor som inte vill, inte kan, inte orkar se.

Men mitt i allt detta finns också kärleken och jag vet att kärleken vill något annat. Kärleken vill inte svält, vill inte krig, vill inte våld och förstörelse. Kärleken vill omtanke, vill gemenskap, vill liv. Jag kallar den kärleken Gud och det är min tro och övertygelse att Gud bor i oss alla, i allt som är till, och därifrån, ur vårt och världens inre, viskar, talar, ropar till oss, manar oss till kärlek och omvändelse, ber oss att vandra de vägar som leder till liv.

Så, vad kan jag hoppas på? Det bästa svar jag just nu kan ge är att jag hoppas på den kärlek jag vet finns, den kärlek jag vet är större än rädslan och hatet och likgiltigheten även om det inte alltid verkar så. Jag hoppas att vi ska lyssna till den röst som ropar och ge kärleken plats i vårt och världens liv – att den ska få lysa klart och förhoppningsvis allt klarare mitt i all skit, all smärta och brustenhet.

Så länge kärleken är med är tillvaron inte tom, inte meningslös – kärleken fyller den med nåd, med närvaro och mening. Och även om det ibland kan kännas som sent på jorden, som att loppet redan är kört, så är det aldrig för sent för kärlekens ord och handlingar. Dessa ord och handlingar är alltid mål nog i sig själva, för det är sant så som Václav Havel skrivit: ”Hopp är inte optimism, inte övertygelsen att något kommer att gå bra, utan vissheten att något har mening utan hänsyn till hur det kommer att gå.”

Jag hoppas och tror även på uppståndelsen – på livets seger över döden, på möjligheten till nytt liv. De flesta sår, både människors och jordens, har en fantastisk förmåga att läka. Och även om vissa sår är så djupa att de aldrig kan bli riktigt hela igen så kan de, med tidens hjälp, förhoppningsvis mildras. Jag hoppas att nytt liv får spira i de liv och på de marker där förstörelse gått fram.

Kanske kan jag till och med hoppas på en tid då kärleken får lysa så klart att mörkret endast blir som en skugga. En tid då livets och kärlekens källa får flöda fritt, en tid då ”Gud skall torka alla tårar”, en tid då kärleken så uppenbart är starkare än skiten så det är som om ”ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer”.

Herre, låt det bli så.