1 - Att erkänna dödens betydelse är att vörda livet

Det som ger döden dess betydelse, dess tyngd, är livets värde. Hade livet saknat värde hade döden, som ett slut på livet, saknat betydelse. Att uppmärksamma och erkänna dödens betydelse och vikt är därför också att uppmärksamma och erkänna livets värde. Ett förnekande av dödens betydelse är också ett förnekande av livets värde.

2 - Döden har två skepnader; avslutets och förnyelsens

Min erfarenhet är att vi oftast förstår och talar om döden som ett avslut. Det är också i denna skepnad som döden möter oss i insikten formulerad ovan. I denna skepnad ter sig döden som ett slut och en brist på liv. Där livet slutar tar döden vid. Och för varje enskild nu levande varelse kommer döden en dag komma i just denna skepnad. Vi kommer alla en dag behöva möta döden i avslutets skepnad och tvingas ta farväl till det liv vi nu känner och lever. I denna skepnad, avslutets skepnad, är döden svår att älska och enkel att frukta.

Men döden har även en annan, mycket behagligare, skepnad. Detta är förnyelsens och livgivandets skepnad. För att nytt liv ska kunna spira måste det gamla förgås. Höstens död och förmultnande är en förutsättning för vårens liv och grönska. Att det gamla livet dör är nödvändigt för att nytt liv ska få utrymme och näring nog att leva. I denna skepnad ger döden ständigt förnyelse och nytt liv till världen. I denna skepnad är döden betydligt enklare att älska.

Det förefaller mig som att det är denna skepnad, förnyelsens och livgivandets, som är den mer fundamentala av dödens skepnader. Att det är denna skepnad som uttrycker den djupare sanningen om dödens, och även tillvarons, beskaffenhet. Ett avslut är döden endast i ett snävt, enskilt och individuellt perspektiv. I ett vidare perspektiv är döden aldrig endast ett avslut, utan alltid också en begynnelse.

3 - För att fullt ut älska livet måste du också älska döden (eller: Livet och Döden är samma person)

Om man möter döden i dess skepnad som förnyare och livgivare blir det uppenbart hur intimt förknippade livet och döden är. Hade ingenting dött hade ingenting kunnat leva. Hade ingenting levat hade ingenting kunnat dö. Livet förutsätter döden. Döden förutsätter livet. Livet kan endast förstås i relation till döden. Döden kan endast förstås i relation till livet. Livet och döden är två sidor av samma mynt. Eller annorlunda uttryckt: livet och döden är två aspekter av, eller egenskaper hos, samma person. För att fullt ut älska livet måste man därför även älska, eller åtminstone acceptera, döden.

Det är svårt att älska en annan människa, en mänsklig person, om denna människa har egenskaper eller karaktärsdrag du inte kan acceptera, eller till och med fruktar eller avskyr. På samma sätt är det svårt att älska den person som är både livet och döden om du inte älskar, eller åtminstone accepterar, både dessa egenskaper. En kärlek till livet som inte åtföljs av en kärlek till eller acceptans av döden är därför en stympad kärlek. Då livet måste älskas för att på allvar levas, något jag är övertygad om, gäller även att döden måste älskas eller accepteras för att livet på allvar ska kunna levas.