Detta är den tredje och avslutande delen i en serie om att lära sig att dö. Följ länkarna för del ett och del två.

Den senaste tiden har jag skrivit mycket om döden: om att lära sig att dö, om att med hjälp av döden finna vägar som leder till livet, om att vi genom att släppa vår fruktan för döden på allvar kan våga leva.

Döden kommer, förr eller senare, till oss alla. Och döden kommer när den själv behagar – inte när det passar oss. Därför är det klokt att redan nu göra sig redo för dens ankomst, att inte vänta med förberedelserna. Att redan nu se till att ha någonting tryggt till hands som inte döden kommer åt, någonting fast och hållbart som i dödens närhet ger dig mod att säga: ”Jag räds dig inte.”

Döden kan vara hård och skoningslös. Mycket av det vi värdesätter i livet blir i dödens obevekliga blick till ett intet; det smulas sönder och förgås, och det som tidigare syntes oss viktigt och angeläget blir plötsligt tomt och meningslöst.

Lev ett liv fyllt av sådana obeständiga ting, och tankar på döden blir dig en plåga och lämnar dig ingen ro. Men fyll ditt liv, så gott du kan, med saker av mer bestående värde och döden kan bli, om inte annat, så åtminstone hanterlig. Du får ett försvar, någonting att inför dödens visa upp, peka på och säga: ”Se, jag har inte levt förgäves.”

Men vad har bestående värde? Vad finns som döden inte kan nå? Därom tvista de lärda, och svaret på den frågan har genom tidens gång varierat beroende på plats, tid, person och sammanhang. Några absoluta och för evigt giltiga svar på en sådan fråga går nog inte att få.

Jag tror i stället att det beständiga finns överallt runtomkring oss, men till stor del gömt och inte än realiserat. Varje människa måste själv upptäcka, och ibland skapa, det beständiga. Men det går, med hjälp av rätt kunskap och rätt blick, att i det som för andra är ömtåligt och förgängligt finna någonting beständigt – och kanske till och med evigt.

Vad som betraktas som beständigt kommer därför skilja sig åt från person till person. Men för mig har en av nycklarna till att fundera kring detta varit dessa ord av Dan Andersson:

Jag hör på stjärnorna och träden och hela den höstmörka jorden, på hela det stormande och underbara livet, men högst av allt hör jag kärlekens sång, full av gudomlig glädje mitt i all mänsklig sorg. Och när den sången ljuder fulltonig, då är lidandet en lisa och själva döden har ingen makt mer.

Det finns stunder i livet som i sig själva är fullt tillräckliga. Stunder där ingenting väsentligt saknas, som inte är behov av något förflutet eller någon framtid för att rättfärdiga sig själva, som räcker till just sådana som de är. Stunder där kärlekens sång ljuder fulltonig.

Att de stunderna har hänt, att de stunderna har upplevts, kan inte någon, inte ens döden, förändra. De stunderna kan ifrågasättas, de kan glömmas bort – men de har fortfarande inträffat, de har fortfarande upplevts. Däri äger de en beständighet, och insikten om denna beständighet kan bli till ett försvar.

För mig har dansen blivit ett sätt att hitta sådana stunder av tillräcklighet, och de tankar som denna text baseras på föregicks just av en sådan danskväll. Förra nyåret spenderade jag på The Snowball, en swingdansfestival i Stockholm, och där – tillsammans med vänner, med fyllda dansgolv och livemusik – kändes livet komplett.

På den platsen och under den kvällen ljöd kärlekens sång för mig fulltonig, och jag kände mig innesluten och delaktig i den sången. Utan ansträngning kom, som en gåva, melodin och orden till mig och jag sjöng med.

Den kvällen var inte beroende av något som tidigare hänt eller något som skulle komma att hända för att vara värdefull. Allt jag behövde fanns just där och då. Kärlekens sång ljöd fulltonig, och ingenting saknades. Den kvällen var tillräcklig alldeles i sig själv.

Jag har tidigare skrivit om ett möte med döden. Om när döden kommer, tar en på axeln och säger: ”Det är dags.” I den texten söker jag just ett försvar mot döden. Någonting fast och hållbart att peka på och visa upp, och samtidigt något som ger oss kraften att släppa taget, acceptera att det liv vi givits nu kommit till ett slut och villigt följa döden på färden.

Det försvar jag i den texten fann var just dessa stunder av tillräcklighet. De stunder som inte behöver något utöver sig själva för att finna mening, stunder som är våra och som inte ens döden kan beröva oss. Eller som döden själv uttrycker det:

Så, sörj det liv du mister, men fäll främst tårar av tacksamhet. För all den glädje du ändå upplevt. För all den kärlek du ändå fått och gett. För allt det liv du ändå levt. Du har fått se berg och skogar. Du har fått skriva. Du har fått sjunga. Du har fått dansa. Du har fått dela din glädje och din sorg med människor du älskar. Du har fått känna vinden smeka din hud; fått känna solens värme och vattnets svalka. Du har fått möta Gud. Du har tagit del av livet, och sett dess skönhet. Allt detta har du upplevt. Allt detta har hänt. Det kan varken jag, eller någon annan, ta ifrån dig.