Jag är på jakt efter något,
men jag vet inte vad.
Något angeläget.
Något centralt.
Något som kallar till mig från djupen,
och vill göra sig hört.

Ibland kan jag skönja dess former.
Ibland kommer det nära.
Det flyter upp spillror –
bitar av drivved –
och jag anar det där,
långt ner i djupen.

Men än har det inte hittat sin form.
Än kan det inte ge sig tillkänna.
Det gömmer sig i skuggorna.
Lockandes.
Gäckandes.
Lurandes.

Det kan vara döden som manar mig framåt.
Som viskar i mitt öra:

”Du är inte här för evigt,
din tid tar slut till slut.
Så dröj inte! Skjut inte upp!
Det finns nya vidder att upptäcka.
Sök dem nu.”

Men jag måste ge det tid.
Tid att hitta sin form.
Tid att ge sig tillkänna.
Och jag måste lyssna.