Självbetraktelser är en boksamling författad av Marcus Aurelius (121–180 e.Kr.), romersk kejsare när imperiet var som störst. Men Marcus var inte bara kejsare, han var även stoisk filosof, och det är filsofen Marcus vi möter i Självbetraktelser.

Självbetraktelser består av tolv delböcker, och i varje bok finns ett antal verser av varierande längd. Verserna är ofta formulerade som betraktelser eller reflektioner, och de är inte – eller verkar åtminstone inte vara – ordnade utefter någon större systematik.

Men verserna behandlar ett flertal återkommande teman. I denna text kommer jag fördjupa mig i fyra sådana teman, nämligen:

1. yttervärlden berör dig inte, makten är din egen
2. finn dig i ditt öde
3. acceptera din död
4. var god.

Citat ur Självbetraktelser källhänvisas enligt modellen bok:vers. Hänvisningen 4:3 syftar alltså på den fjärde bokens tredje vers.

Yttervärlden berör dig inte, makten är din egen

Det första temat är klassiskt stoiskt. Det handlar om att yttervärlden, världen utanför dig själv, inte på allvar kan påverka ditt innersta. Den makten har endast du själv.

Av de sanningar, som alltid måste stå levande för dig är dessa de två viktigaste: den ena, att yttervärlden inte kan snudda din själ utan alltid står orörlig utanför; alla störningar på din själ kommer alltså endast från din inbillning. (4:3).

Det är aldrig yttervärlden i sig som orsakar dig smärta eller lidande, utan alltid din inställning till det som sker. Ett problem är endast ett problem om du anser det vara ett.

Om ett yttre föremål orsakar dig lidande, så är det inte det som stör din frid, utan ditt eget omdöme som gör det. Men att ändra detta står i din egen makt. Har ditt lidande sin grund i din sinnesstämning, vad hindrar dig då att ändra sinne? (8:94).

Denna stoiska insikt är en insikt om makt över sitt eget liv. Genom att förminska yttervärldens relevans förflyttas makten till dig själv. Du har makt över hur du betraktar världen, och det är den makten som har värde. Yttervärldens förhållanden är inget, ditt förhållande till yttervärlden är allt.

Det som ligger utanför min tankevärld har ingen som helst betydelse för den. Lär dig inse detta. Då står du orubblig. Vill du börja ett nytt liv är det du som måste sätta den stenen i rullning. Betrakta bara tingen annorlunda än du hittills gjort. Däri består det nya livet. (7:2).

Det är också en krävande insikt. Eftersom makten är din, är också ansvaret det. Om du felar är det din förtjänst, om du är olycklig är det inte någon annans fel. Marcus Aurelius skriver: ”förmågan att leva lyckligt ligger i vår själ” (11:16), och ”allt du skulle vilja ha i framtiden kan du få redan nu” (12:1). Allt som krävs är att du förhåller dig korrekt till världen omkring dig, och att du gör det rätta.

Finn dig i ditt öde

För att kunna förhålla dig korrekt till yttervärlden måste du finna dig i ditt öde. Du måste inse att det som sker är rätt och riktigt, och att det inte kan, eller bör, vara på något annat sätt. Enligt Marcus Aurelius har allt som sker ”alltid varit förutbestämt” (10:5), och orsakskedjan har sedan begynnelsen sammanlänkat din tillvaro med allt som händer dig.

Detta är ingenting att våndas över. Allt som sker är nämligen ändamålsenligt. Precis som en läkare har sina botemedel och kurer, har ödet sina egna behandlingar.

I fallet med läkaren betyder ”han har föreskrivit”, att ”han har förordnat det så som gagneligt för hälsan”; i fallet med allnaturen att ”allt som drabbar en människa är tilldelat henne av ödet så som gagneligt”. (5:8).

Genom att inse att det som sker är nödvändigt kan vi finna oss i världens förlopp och inte streta mot. På så vis kan vi vinna frid och lugn.

Älska vad som händer dig och är dig tilldelat; vad kan alstra mera harmoni? (7:56).

Men genom att inse tingens nödvändighet, genom att sluta streta emot, vinner vi inte bara frid. Vi lär oss även att se och ta tillvara på de möjligheter som är oss givna.

När det härskande inom oss följer sin natur ställer det sig till vad som sker så att det alltid med lätthet finner sig i det möjliga och givna. (4:1).

Men livet är ofta tungt, och det som sker ofta grymt. Även det tunga måste vi acceptera, även det grymma bör vi älska. Ett sunt förstånd måste, enligt Marcus, ”tillgodogöra sig allt som sker”. Det är därför fel av förståndet att önska: ”Måtte barnen inte dö!”. Även våra barns död hör till det som vi måste acceptera, hör till det som är ändamålsenligt och gagneligt. Ett förstånd som önskar så liknar ”ögat som bara vill ha grönt att se eller tänderna som bara vill ha mjukt att tugga” (10:35).

Att streta emot tingens ordning, att önska att saker var annorluna, det hör dårarna till. En klok människa inser istället att om någonting borde varit annorlunda ”skulle gudarna också ordnat det annorlunda”. Av den enkla anledningen att saker inte är på ett visst sätt kan du vara förvissad om att det inte bör vara så. Enligt Marcus Aurelius gäller: ”Hade det varit rätt, hade det även varit möjligt” (12:5).

Acceptera din död

En av alla de saker vi måste finna oss i är döden – vår egen, och andras. Döden är ett ständigt återkommande tema i Självbetraktelser, och Marcus verkar vilja hjälpa oss att hitta andra sätt att betrakta döden. Sätt som gör döden mindre skräckinjagande. Bland annat framhåller Marcus att döden inte innebär ett slut, utan endast en förvandling till någonting annat.

Omoget kart, druva, russin, allt förvandlas, men inte till ett icke-varande utan endast till ett ännu icke varande. (11:35).

Denna förvandling är ingenting att skrämmas av. Förvandling är grundläggande för hur världen fungerar – ingenting är ”mer överensstämmande med den” – och ingenting nyttigt kan ”nå sin fullkomning utan förvandling”. Kan du exempelvis ”själv ta ett bad utan att veden förvandlas, kan du livnära dig utan att födan förvandlas”? Med din egen förvandling – din egen död – gäller samma sak, och ”den är lika nödvändig för allnaturen” (7:18).

Eftersom döden och förvandlingen är central för hur världen fungerar är den inte heller något ont. ”Tvärtom är det ett gott, för så vitt som det är nyttigt och tjänligt för det stora hela” (12:23).

Marcus Aurelius menar även att allt som sker, och allt som kommer att ske, endast är upprepningar av sådant som skett tidigare. Livet har därför endast en begränsad mängd upplevelser att erbjuda. Allt är ”av evighet” sig likt och går i ett kretslopp. Det är därför ”likgiltigt om man i hundra eller tvåhundra år eller evig tid är vittne till ett och detsamma” (2:14). Av denna anledning kan ”en fyrtioåring, om han bara har vaken blick, anse sig ha skådat allt som har varit och kommer att vara” (11:1).

Marcus menar vidare att den enda tid en människa äger är det närvarande ögonblicket, och det är den enda tid hon kan förlora. ”Det närvarande ögonblicket är av samma längd för alla och det svunna likaså; även det ter sig så som bara ett ögonblick. Varken det förflutna eller framtiden kan man förlora” (2:14). Det gör därför ingen större skillnad huruvida du dör gammal eller ung. I båda fallen går du miste om samma sak: det närvarande ögonblicket.

Marcus har dessutom en återkommande tendens att nedvärdera människorna i sin omgivning. Exempelvis menar han att ”väl ingenting [kan] göra dig mer tillfreds med döden än betraktelsen av de ting och de människor som du snart kommer att skiljas ifrån”. Även om man ska anstränga sig för att inte ta anstöt av sina medmänniskor, utan ”ha omsorg om dem och tålmodigt stå ut med dem”, är det viktigt att betänka att döden inte är ”en skilsmässa från likasinnade” (9:3).

Då det inte är oss beskärt att leva samman med människor som har samma principer som oss själva, utan vi kan med egna ögon skåda ”hur stor bedrövelse som uppstår genom bristen på överensstämmelse med människorna”, har vi all anledning att ropa: ”Kom snart, o död, så att jag inte till slut glömmer mitt eget jag!” (9:3).

”Allt sammantaget”, konstaterar Marcus, ”betänk alltid hur kortvarigt och eländigt allt mänskligt är. I går ett frö, i morgon mumie eller aska.” Döden är därför ingenting att oroas för, utan vi bör ”dö med glatt sinne, liksom den mogna oliven faller, i det den välsignar trädet, som skapat den, och tackar grenen som burit den” (4:45).

Var god!

För att leva lyckligt räcker det inte att endast acceptera allt som händer oss. Vi måste också handla rätt och vara goda. Det är vår främsta uppgift som människor.

Lev inte som om du hade tusen år framför dig. Döden svävar över dig. Så länge du fortfarande lever, så länge du fortfarande kan – var god! (4:17).

Men vad innebär det att vara god? Marcus Aurelius ger ingen entydig definition, men det verkar till stor del handla om att leva i enlighet med de klassiska dygderna: tala sanning, var ödmjuk, lev måttfullt och älska din nästa.

Exempelvis skriver Marcus att det som utmärker den tänkande själen är att den ”älskar sin nästa, sanningen och blygsamheten” (11:1). Han skriver att en god människa är ”en som är nöjd med sin av alltet beskärda lott och som finner sin tillfredsställelse i sitt eget rättskaffens handlingssätt och sin välvilliga sinnesstämning” (4:25).

Marcus Aurelius menar att människans glädje består i sant mänskliga handlingar. Det sant mänskliga, vilket bör förstås som synonymt med det goda, definierar han som: ”att hysa välvilja mot sina lika och förakt för de sinnliga drifterna, avvisa falska föreställningar och begrunda allnaturen och dess verk” (8:26).

Men mest vikt verkar Marcus lägga vid att visa kärlek och välvilja mot sina medmänniskor. Han skriver:

Endast ett äger bestående värde: att hela livet igenom med sanning och rättvisa för ögonen visa välvilja även mot lögnare och dåliga människor. (6:47).

För att få kunskap om det goda och rätta kan vi också lyssna inåt. Marcus menar att vi alla står i kontakt med det gudomliga. Vi bär alla på en gudomlig ande, och genom den anden kan vi få vägledning. Den kunskap vi behöver besitter vi redan. Allt vi behöver göra är att ”lyssna till den gudomliga anden i vårt eget inre och uppriktigt tjäna den” (2:13).

Värt att uppmärksamma är att i Marcus beskrivningar av det goda är handlandet centralt. Godhet handlar om att göra gott, inte endast att tänka gott. Att tänka gott är viktigt, men detta för att det leder till goda handlingar. Enligt Marcus Aurelius finns ingen skillnad ”mellan det rätt tänkande och det rätt handlande förnuftet” (11:1).

Genom att göra andra gott gör vi även gott mot oss själva. Varje gång jag gör något allmännyttigt ”har jag själv fördel av det” (11:4). Detta hänger delvis samman med att människan, enligt Marcus, alltid bör handla i enlighet med sin natur. Att göra gott mot andra är en viktig del av denna natur och det är därför sin egen belöning.

För när du gör människorna gott, vad mera kan du då begära? Är inte det nog att du handlat enligt din natur, utan vill du ha lön för detta? Det vore som att ögat begär lön för att det ser eller fötterna för att de går. (9:42).

”Naturens väg”, skriver Marcus Aurelius, ”är den kortaste” – och det är alltid den kortaste vägen vi bör vandra. Att följa naturens väg är att ”i tal och handling ära det sunda förnuftet”. Genom att följa denna väg besparas du mycket ont, allra helst: ”bekymmer och strider, hänsyn och oärligheter av alla slag” (4:51). Däri ligger, åtminstone till viss del, belöningen.

Marcus menar även att det väsentliga inte är mängden goda handlingar en människa utför, eller under hur lång tid. Att endast hålla ”rätt sak i rättan tid för ett gott”, det är det viktiga. Den som gör det, och inte frågar om ”han har att uppvisa ett större eller mindre antal förnuftiga handlingar” eller om han ”längre eller kortare tid får skåda världen”, för den människan ”har döden ingenting fruktansvärt” (12:35).

Häri ligger, som jag förstår det, en central del av Marcus filosofi. För om det är, som Marcus säger, att allt mänskligt är kortvarigt och eländigt och det inte gör någon skillnad huruvida du dör ung eller gammal, varför bry sig om att leva över huvud taget? För att i varje stund, i varje ögonblick du lever, har du möjligheten att göra det rätta. Och gör du det, vad än det rätta må vara, behöver du inte bekymra dig om någonting annat. Inte ens döden.

En lärorik, men delvis svårsmält, skrift

Marcus Aurelius är en spännande tänkare, och från honom finns mycket att lära. Det går även att finna en spännande kontrast mellan hans maktposition och hans filosofi.

Marcus var romersk kejsare när imperiet var som störst. Det gör honom till en av historiens kanske mäktigaste män. Men enligt hans filosofi är människans makt över sin yttervärld klart begränsad, nästintill illusorisk. Ödet gör med dig som det behagar. Den makt du har gäller istället ditt inre: dina tankar, föreställningar och känslor. Att det är en sådan filosofi denna maktens människa fastnat för kanske säger något om den världsliga maktens natur.

Även om jag uppskattar Självbetraktelser innehåller den en hel del jag har svårt för. Den filosofi som presenteras är ofta plikttung på ett sätt som nästan står i motsats till ett bejakande av livet. Det märks bland annat i denna vers:

Eftersom man måste vara beredd på oväntade stötar och stå orubbligt fast har levnadskonsten mera likhet med fäktkonsten än med danskonsten. (7:60).

Livet handlar mer om att ”stå orubbligt fast”, att vara hård och tålig, än om dansens skapande lek.

Marcus har dessutom en ganska nedvärderande syn på människorna. Han är tydlig med att vi bör älska våra medmänniskor, men det är sällan han anser dem särskilt älskvärda. Älskandet hör snarare plikten, och den mänskliga naturen, till.

Som exempel har jag tidigare nämnt att det enligt Marcus inte finns någonting som kan göra dig mer tillfreds med döden än att betrakta de ting och människor som du kommer att skiljas ifrån. Liknande teman återkommer på andra håll i boken, bland annat när han skriver: ”Och dina medmänniskor! Knappt den angenämaste av dem är uthärdlig” (5:10).

Men även om, och delvis på grund av, inte allt är lätt finns det i Självbetraktelser mycket att hämta. Det finns lärdomar om att du, genom att ändra hur du betraktar din värld, kan förändra din värld. Om att du, genom att – inom rimlighetens gräns – acceptera och bejaka det som händer dig kan finna frid. Och att du, genom strävan att göra rätt sak i rätt tid, kan finna ett försvar mot självaste döden.

Gör dig bara fri från dina falska föreställningar. Då är du räddad. Och vem kan hindra dig från denna frigörelse? (12:25).