Denna text är en debattartikel som tidigare publicerats i VLT, både på nätet och i tryck.

Ulf Hedman har i en debattartikel undrat varför vi ska fortsätta kämpa för klimatet. Han menar att den verklighet forskningen pekar på är såpass dyster att vi lika gärna kan konstatera att det är kört och ge upp.

Tyvärr har Ulf till stor del rätt – forskningen är dyster. För att alls ha någon rimlig chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, vilket krävs för att undvika de värsta klimatkatastroferna, behöver vi halvera våra utsläpp till runt år 2030, och nå nollutsläpp runt år 2050.

Det är en gigantisk uppgift. Det kommer krävas genomgripande förändringar i samhällets alla delar och nivåer, och trots brådskan har den egentliga omställningen ännu knappt påbörjats. Kurvorna pekar fortfarande uppåt, och utsläppen fortsätter att öka. Utmaningen kan synas oöverkomlig, och Ulfs fråga är berättigad. Om det ser så mörkt ut, varför ens försöka?

Men även om det börjat skymma är det ännu långt ifrån nattsvart. IPCC, den tyngsta aktören inom klimatforskningen, har konstaterat att 1,5-gradersmålet fortfarande är möjligt att nå, och gett en överblick på hur det skulle kunna gå till.

Och det finns många ljuspunkter i mörkret – inte minst de klimatstrejker som sker världen över. Över sju miljoner människor deltog i de senaste globala strejkerna, och i det bor en väldig kraft. Lyckas vi ta till vara på den kraften kan vi uträtta mycket.

Så även om svaret på om vi kan undvika en klimatkatastrof skulle vara ett ”kanske inte”, eller till och med ett ”troligtvis inte”, är det just detta ”kanske”, detta ”troligtvis”, vi behöver ta fasta på. Dessa ord förmedlar en tvekan, och i denna tvekan bor ett hopp – möjligheten att det ändå kan gå.

Men det är en ömtålig möjlighet. En möjlighet som kräver att vi erkänner den och agerar därefter för att den ska fortsätta leva. Om vi i stället förnekar möjligheten och lever som om allt är kört, ja, då är det just kört det är. Möjligheten ställer därför krav, och den bär på ansvar.

Som människor bär vi alla på ansvar: för oss själva, för varandra, för dem som kommer efter oss, för allt det liv och för hela den värld som omger oss och som är själva grunden för vår existens. Vart detta ansvar kommer ifrån vet jag inte – men att det finns, att vi alla bär på det och att det tillhör själva kärnan av vad det är att vara människa är jag övertygad om.

De miljökriser vi står inför berör detta ansvar i grunden. De hotar i stort sett hela tillvaron som vi känner den, och alla är vi mer eller mindre delaktiga i att orsaka dem. Därför har vi också alla ett ansvar för att bekämpa dem. I vilken mån det ansvaret berör just dig kan bara du själv avgöra, men att helt abdikera från det kan aldrig vara rätt svar. Att ge upp medans möjligheten lever är just detta: att abdikera sitt ansvar.

Dessutom, har vi något vettigt alternativ till att verkligen försöka? Om vi inte försöker, om vi ger upp, dömer vi hundratals miljoner människor, om inte fler, till fattigdom, nöd och död. Vi tillåter den pågående massutrotningen av djur och växter att fortsätta, och vi ger upp drömmen om en framtid att längta till, drömmen om ett samhälle som är bättre än det vi har.

Den vägen vägrar jag, och många med mig, att välja. Så länge klimatkatastrofen ännu är möjlig att förhindra kommer jag därför fortsätta kämpa för att göra den möjligheten till verklighet.

August Lindberg
Politisk sekreterare för MP Västerås