Jag begav mig ner mot sjön. Det var mörkt, natten låg tät, men jag styrde ändå säkert mina steg. Det fanns en liten brygga vid stranden, och vid bryggan lyste en lykta. Det var dit jag styrde. Det låg en båt vid bryggan, en gammal eka i trä, och båten bemannades av en färjekarl.

Färjekarlen stod i båtens för och väntade på mig. Han var klädd i en lång grå rock, på huvudet bar han en hatt i samma gråa färg. Hans ansikte var helt svart, som ett mörkt hål ur vilket inget ljus slapp ut, och jag kunde inte skönja några ansiktsdrag. Färjekarlen sade ingenting, han väntade endast tyst på att jag skulle kliva ned i båten. Jag tog ett djupt andetag, fattade mod, och klev i.

Vi gav oss av. Färjekarlen rodde sakta ut båten på sjön och satte sedan kurs mot ön i sjöns mitt. Överfarten gick långsamt. Jag märkte snart att vi inte var ensamma på sjön. I det mörka, kalla vattnet simmade stora sjöodjur, och jag såg deras väldiga, ormlika kroppar krusa vattenytan.

Det kändes långt ifrån tryggt att sitta där i den enkla ekan medans odjuren strök kring skrovet. Men det fanns inget att göra. Jag satt endast still och hoppades att vi snart var framme. Det tog tid, allt för lång tid, men till slut nådde vi ön. Jag kände båten kränga till när vi gled in mot stranden. Färjekarlen hoppade i land och började dra båten upp på stranden, jag var i land strax efter och hjälpte till.

Ön vi hade kommit till var inte stor, och mitt på ön låg en kulle. En trappa av sten ledde upp för kullen och så snart båten låg tillräckligt högt upp på stranden begav sig färjekarlen i väg mot trappan. Jag följde efter.

Trappan var tung att klättra, den kändes längre att vandra än den syntes vara från kullens fot. Medans vi vandrade bröt månen fram på natthimlen, och plötsligt badade ön i dess milda sken. Jag stannade upp och tittade mig omkring. Sjöns yta låg blank, inga odjur syntes längre till, och lyktan lyste fortfarande borta vid bryggan.

När jag väl kommit upp för trappan såg jag den byggnad som låg där. Den var rund och liknade ett tempel, och vid ingången stod färjekarlen. Jag gick dit och tänkte att han skulle gå före mig in i templet, men han stod endast tyst kvar. Ensam gick jag in genom den öppna porten.

Templet bestod av ett enda runt rum och genom en öppning i taket strilade månskenet in. I en cirkel längs med väggarna stod statyer – de berättade en berättelse. Längs med salens vänstra halva skildrades vägen från död till liv. Hur det som nyss dött förmultnade, upplöstes, förgick, för att på nytt fogas samman och bli till liv. Längs med salens högra halva skildrades det motsatta förloppet: hur liv blir till död. Hur det nyss födda växte upp, mognade och åldrades, för att sedan somna in och åter bli till mull. Oändlig var statyernas berättelse. Död blir till liv, liv blir till död, och så går det runt, om och om igen.

Jag stod vid templets port, just där livet tog slut och döden tog vid, och på andra sidan rummet satt en mörk skepnad på en stol. Den satt där stilla, just där det döda åter uppstod till liv, höljd i en enkel, svart kåpa. Jag kände igen skepnaden: det var Döden själv. Jag gick honom till mötes.

Döden satt med sitt huvud böjt, men när jag kom närmare tittade han upp och såg mot mig. Först syntes inget annat än mörker under kåpans svarta luva, men ju närmare jag kom desto tydligare urskiljde jag ett svagt ljus som lyste där under. När jag så stod inför honom såg jag det alldeles klart – Dödens ansikte sken.

Det sken med ett ljus av avlägsna stjärnor, det glittrade likt månens blänk i vattnet. Att skåda det ansiktet var att ana evigheten, att ges en glimt av den stora friden. Inför detta ansikte stod jag mållös, och tyst var även Döden. Inte ett ord, inte en viskning, krusade hans läppar; han var så tyst som när han utför sitt värv. För döden kommer när han vill och tar vad han önskar, och inga ord, varken till tröst eller förklaring, lämnar han efter sig.

Men det finns språk som inte kräver några ord. Språk så ömtåliga och så fyllda av sanning att varje ord är ett hinder. Det var med ett sådant språk som ansiktet inför mig, med sitt stilla, avlägsna sken, talade. Det talade om livet, det talade om döden. Det lärde mig om hur jag bör leva, och om hur jag bör dö. Det talade om de rymder och den vila som ryms bortom livets rand, och om den uppståndelse och återkomst som döden gömmer. Om allt detta, och ännu mer, talade ansiktet till mig.

Vi stod så länge, Döden tyst talandes och jag tyst lyssnandes, och så småningom led natten mot sitt slut. Dagen grydde, och i takt med att månens milda ljus förbyttes i dagens skärpa såg jag hur ansiktet framför mig sakta tynade. Det sken inte längre starkt nog, och snart gömdes det helt i kåpans skugga. Det som syntes mig så klart i nattens mörker doldes nu av dagens allt för klara ljus. Döden var mig åter förborgad – utan ord, och nu även utan språk. Jag bugade lätt, vände mig om och gick.