Gratislunchen av Therese Uddenfeldt är en otroligt läsvärd bok. Väldigt klargörande kring vårt otroliga oljeberoende, och vår förmåga att glömma vårt välstånds materiella begränsningar.

Uddenfeldt har i boken en liten annan approach till behovet av omställningen från olja än vad som vanligtvis lyfts. Här är det inte främst klimatförändringarna som gör att vi behöver ställa om, utan det faktum att oljan, och därmed tillgången till energi, är begränsad. Uttaget av olja kommer snart peaka, och när det händer kommer vi har allt mer begränsade energireserver att tillgå.

De fossila bränslena tillhör verkligen kärnan av vårt nuvarande överflödssamhälle. Tidigare samhällen har i stort sett behövt klara sig på mer eller mindre direkt solenergi, men i och med upptäckten av kol, och sedan olja och fossil gas, fick vi plötsligt tillgång till kraftigt koncentrerad solenergi. Som en följd av detta ökade energitillgången och energiförbrukningen kraftigt, och vi kunde helt enkelt börja göra och producera mycket mer.

Utvinningen av fossil energi har ständigt ökat sedan mitten av 1800-talet, och från andra halvan av 1900-talet har utvinningen riktigt skjutit i höjden. Men energikostnaden för utvinning har även den ständigt ökat. Man började med att utvinna de lättåtkomliga tillgångarna först, men i takt med att de lättåtkomliga källorna sinat har olja och annan fossil energi börjat utvinnas från allt svåråtkomligare platser och med allt mer komplicerade metoder.

I boken lyfter Uddenfeldt begreppet Energy Return on Energy Invested (EROI). Att utvinna energi kräver i sig en viss mängd energi, och hur förhållandet ser ut mellan spenderad energi i förhållande till utvunnen energi kan mätas med hjälp av ett EROI‑värde.

För USA:s tidiga oljeproduktion har EROI‑värdet uppskattats till ungefär 100:1, man utvann alltså 100 enheter energi per spenderad energienhet. På 70-talet hade den siffran sjunkit till ungefär 30:1, och i dag uppskattas EROI‑värdet för amerikansk olja och gas till ca 10:1. Ju högre EROI‑värde, desto mer energi finns det över till att göra annat än att utvinna ytterligare energi. Ju högre EROI‑värde, desto mer komplexa samhällen är möjliga.

Uddenfeldt lägger även stort fokus vid begreppet peak oil. Peak oil är det tillfälle då oljeproduktionen är som högst, och efter peak oil inträffat kommer produktionen att börja dala. Detta har redan hänt i ett antal oljeproducerande länder, men än har det inte hänt globalt. Många bedömare menar dock att den globala peak oil närmar sig.

Peak oil handlar inte främst om när oljan tar slut, vilket är en vanlig missuppfattning, och inte heller så mycket om brist på olja. I stället handlar det, i Uddenfeldts ord, om brist på olja som ger ett stort energiöverskott. Efter peak oil är nådd kommer tillgången till olja dala, och den olja som finns kvar kommer bli allt dyrare och krångligare att komma åt – EROI‑värdet kommer helt enkelt att sjunka. Efter peak oil kommer vi vara i ett läge där ”många tävlar om mindre”.

Uddenfeldt är även tydlig med att förnyelsebara bränslen inte är en lösning på denna dalande energitillgång. Till skillnad från fossil energi består förnybar energi till allra största del av direkt, i stället för koncentrerad och komprimerad, solenergi.

För att ersätta de fossila bränslena med förnyelsebart krävs det därför massiva landarealer. Som exempel lyfter Uddenfeldt att även om alla tillgängliga produkter från världens jordbruk konverteras till drivmedel skulle det endast täcka 25 procent av transportsektorns energibehov. För att ersätta den fossila energin skulle morgondagens förnyelsebara system behöva

breda ut sig på en yta som är många gånger större än den infrastruktur som den ska försörja med energi. Vi skulle svälja ännu mer av det som finns kvar av en levande, surrande, kryllande biomassa. Kolonisera en ännu större del av biosfären för att släcka mänskliga behov och begär.

Att helt ersätta den fossila energin är därför inget rimligt alternativ. Vi behöver i stället lära oss att skala ned våra samhällen och nöja oss med mindre. Vi behöver ”minska de energislukande aktiviteterna för att i stället utöva dem som sätter ett lättare fotavtryck: Förundran. Kärlek, vänskap. Konst, musik, hantverk.”

En sådan övergång kommer inte vara enkel – vi är allt för fast i vår bekvämlighet och vårt energiberoende. Det kommer bli smärtsamt, och troligtvis även blodigt. Och de som kommer lida värst är, som alltid, världens fattiga och svaga.

Vetskapen om denna kommande förändring ställer, vilket Uddenfeldt lyfter, ett flertal frågor. Inte minst gäller det frågan om vad vi vill använda de energireserver, och den koldioxidbudget, vi har kvar till. Är det till att göra den nödvändiga övergången så smidig som möjligt, eller till att ”i hög takt producera ännu fler bokhyllor, tröjor och hamburgare”?