En hand lades på min axel.

”Kom, det är dags.”

”Men jag är inte färdig.”

”Det blir du aldrig.”

Stilla tårar trängde fram.

”Det är så mycket jag inte hunnit. Så mycket glädje jag inte upplevt. Så mycket kärlek jag inte fått och gett. Så många människor jag inte mött och så många tårar jag inte fällt. Så mycket liv jag inte levt.”

Handen på min axel smekte mig ömt.

”Så, sörj det liv du mister. Men fäll främst tårar av tacksamhet. För all den glädje du ändå upplevt. För all den kärlek du ändå fått och gett. För allt det liv du ändå levt. Du har fått se berg och skogar. Du har fått skriva. Du har fått sjunga. Du har fått dansa. Du har fått dela din glädje och din sorg med människor du älskar. Du har fått känna vinden smeka din hud; fått känna solens värme och vattnets svalka. Du har fått möta Gud. Du har fått ta del av livet, och fått se dess skönhet. Allt detta har du upplevt. Allt detta har hänt. Det kan varken jag, eller någon annan, ta ifrån dig.”

Jag satt tyst. Tårarna gled sakta ned för kinden. Jag ville inte lämna. Jag ville inte gå. Det fanns så mycket kvar att göra. Men beslutet var inte mitt att fatta. Tiden var inne. Jag andades djupt, och svarade:

”Du har rätt. Det är nog. Mer kan ingen kräva.”