Jag befann mig i en skog långt under jorden. Träden var förvridna, tysta och döda och marken var täckt av länge sedan fallna, förstelnade löv. Det var mörkt och i handen bar jag en lykta. Sakta tog jag mig fram igenom den täta, mörka skogen, och i mörkret runtomkring kände jag hur mörkerbestar strök omkring likt svultna vargar och betraktade mig med lystna ögon.

Så småningom kom jag till en glänta. Den var upplyst av ett gråaktigt sken, som under en mulen höstdag, och i gläntan stod ett litet, runt gravkapell. Lättad över att hitta skydd tog jag mig raskt fram till kapellets port. Jag bankade hårt på porten och bad om att bli insläppt, och strax gled porten, som på egen hand, ljudlöst upp.

Innanför var kompakt mörker. Jag tvekade en stund, men vågade till slut steget in. Med detsamma överrumplades jag av bilden och känslan av att bli slukad av ett rovdjursgap. Jag frös till av rädsla och obehag. Men ingenting mer hände, och jag fortsatte.

Scenen förändrades. Jag befann mig nu inne i kapellet, men i stället för kompakt mörker var där ett vagt grönaktigt sken. Och det var inte längre något litet gravkapell, utan ett väldigt mausoleum. Jag stod strax innanför porten i en smal korridor, och i valv längs med väggarna stod kistor uppradade. Korridoren var lång, och vid dess slut korsades den av ytterligare en smal korridor, även den med kistor i valv längs med väggarna.

Jag begav mig djupare in i mausoleumet och stötte strax på ett vandrande skelett. Skelettet verkade sköta om gravplatsen och dess gravar – en död som vårdade de döda – och det erbjöd sig att vara min ledsagare genom mausoleumets kistprydda labyrint.

Skelettet förde mig djupare in i gravkomplexet. Mausoleumet verkade vara konstruerat som en cirkelformad labyrint, fylld med korridorer och återvändsgränder, men så småningom kom vi till ett runt rum i labyrintens mitt. I rummet stod en piedestal, och på piedestalen fanns en jadegrön, avlång sten. Stenen var inte större än att den bekvämt kunde hållas i handen, och dess yta var alldeles slät.

Jag kände igen stenen som de vises sten, alkemisternas lapis philosophorum, nyckeln till ett evigt liv. Upptäckten gjorde mig glad. Här i de dödas rike, bland gravar och lik, i en forna tiders gravplats, hade jag funnit en mäktig hemlighet. En hemlighet jag inte än förstod mig på, men ett viktigt fynd trots allt. Men jag blev också rädd. Denna hemlighet skulle mycket väl kunna missbrukas, och inom mig kände jag frestelsen att själv missbruka den.

För att få veta mer om stenen började jag, med min ledsagares hjälp, att väcka upp de döda i deras gravar. Kanske kunde någon av dem berätta om den hemlighet jag funnit, kanske kunde någon av dem ge mig en ledtråd till hur den kan och bör brukas. Men här tog fantasin slut och några svar hann jag aldrig finna. I stället befann jag mig åter i sängen i mitt sovrum.