Stjärnorna sken,
vinden ven,
och vattnets porlande brus
blandades
med trädtopparnas vajande sus.
Det var som om världen
vyssjade mig
och sade:

”Känn ingen oro,
känn ingen ängslan,
allt blir bra till slut.
Vad ni än må göra
kan ni aldrig förgöra
oss.
Hur hårt ni än må slå
finns det alltid något
ni aldrig kommer kunna nå.
Ni kommer brista
innan
oss.”

Och stjärnornas sken
nådde mig
genom galaxer och ljusår
och jag insåg
att oavsett hur mycket
vi skövlar och skändar,
bränner och stympar,
förorenar, förnedrar, förstör,
så är det ur stjärnornas synpunkt
likgiltigt
(eller åtminstone nästintill).

Och jag insåg
att vattnets brus
och trädtopparnas sus
och vindens vinande över vidderna
kommer finnas kvar
även om vi
är borta.

Det gav mig tröst.

För även om det vi har,
och riskerar att förlora,
är vackert och viktigt och värdefullt
är vår makt att förgöra
begränsad.
Och även om vi inte lyckas
värna den jord
vi ärvt, kommer
en annan jord
leva vidare.