I en tidigare text har jag skrivit om dödens två huvudsakliga skepnader: avslutets och förnyelsens. I avslutets skepnad möter oss döden som ett slut och en brist på liv. Där livet slutar tar döden vid. Men i förnyelsens skepnad möter oss döden istället som en förutsättning för nytt liv. Genom höstens död och förmultnelse möjliggörs vårens liv och grönska.

I Dan Anderssons dikt Benkvarnen fann jag nyligen en mer konkret bild av döden som förnyare. Nämligen döden som mjölnare.

Benkvarnen - Dan Andersson

Det står ett gammalt ruckel vid Hattmomarjaån
det lägsta och simplaste på orten,
dit vandra hundra hästar och karlar fjärranfrån,
och välta sina benlass i porten.

Och mjölnaren är gammal och vet vad han vill,
och tröttnar väl aldrig att mala –
när han vilar sig då lyssnar han leende till
hur de dansande stenarna tala.

Och han säger att när stenarna dansa över ben,
som ha slutat att hoppa eller springa,
så sjunga de, så klinga de som klockor av sten,
till en ärofull begravning de ringa.

Och han säger att hans kvarn är som människans liv:
Ett evinnerligt snoende öde,
och att kugghjulens gnissel likna trätor och kiv,
men att benmjölet liknar de döde.

Ty det lägger sig att sova när vandringen är slut –
det sparkar ej mera eller hoppar;
av det spröda och hårda som funnits förut
finns blott snövita, stoftfina kroppar.

Och om somliga gå ut till en darrande dans,
till den sista och gladaste av alla,
om de skimra som pärlstoft i aftonens glans,
så tröttna de dock snarligt och falla.

Kanske stundar det uppståndelse till kommande vår?
Kanske spelar det och viskar i träden?
Det som dog för en vecka sen och maldes i går,
kanske gungar det till nästårs i säden?

Men stenarna gå evigt sin gnisslande gång,
och dammet bolmar skyhögt i porten,
och mjölnaren säger att benkvarnens sång,
är den gladaste som sjungits på orten.

Tidigare var det vanligt att bönder malde ben från boskap som dött. Ben är rikt på bland annat fosfor och kväve och genom att mala ben framställdes benmjöl, ett effektivt gödningsmedel.

Det är denna process som beskrivs i dikten. Hur det döda mals ner till ”snövita, stoftfina kroppar” att strö på åkern, för att där bli en källa till nytt liv. Eller som Dan skriver:

Det som dog för en vecka sen och maldes igår,
kanske gungar det till nästårs i säden?

Den gladlynte mjölnaren som möter oss i dikten ter sig för mig som en tilltalande och sympatisk bild av döden som förnyare. Av döden som en förutsättning för och ett upphov till nytt liv. Förnyandet speglar mjölnarens gärning. Han tar det som dött och förvandlar det till näring för nytt liv.

Men inte nog med det. Mjölnaren inser dessutom det vackra i sitt värv. Han inser det till den grad att han ”tröttnar väl aldrig att mala”, och under sina stunder av vila ”lyssnar han leende till hur de dansande stenarna tala”. Döden är för mjölnaren inte en källa till sorg. Istället ger den upphov till en sång som ”är den gladaste som sjungits på orten”. Genom mjölnarens handling blir döden någonting storslaget. Kvarnens stenar dansar över döda ben, och ”till en ärofull begravning de ringa”.

Bilden av döden som någon som inser det storslagna i sin uppgift och därför utför den med glädje lockar mig. Att döden är tung och svår att bära när den möter oss i våra egna liv är ingen hemlighet. Vi möter ofta döden som ett avslut. Döden som förvägrar oss någon eller något vi håller kärt.

Kanske kan en annan bild av döden vara till hjälp i dessa stunder. En bild av döden som nöjd sitter vid sin kvarn och lyssnar till stenarnas sång. Döden som tar vara på det döda, upphöjer det döda, ringer in till en ärofull begravning och gör det döda till en källa för nytt liv.

Att möta döden i förnyelsens skepnad, att möta döden som mjölnare, upphäver inte tyngden hos döden som ett avslut. För döden är ett avslut. Och det avslutet är ofta tungt. Men genom att inse att döden inte endast är ett avslut, utan också en begynnelse, kan tyngden kanske bli något lättare att bära.

Genom att möta döden vid sin kvarn, där han nöjt förrättar sitt värv medveten om det vackra och storslagna i sin uppgift, är det kanske möjligt att själv få en skymt detta vackra och storslagna. Genom att möta döden vid sin kvarn, och tillsammans med döden lyssna till kvarnstenarnas sång, är det kanske möjligt att själv få en skymt av den glädje de sjunger om.