För ett tag sedan diskuterade jag determinism med en vän, och det visade sig att min vän inte tror på den fria viljan. Hen menar att våra tankar och handlingar helt dikteras av de naturlagar som styr universum och att vårt eget inflytande är ytterst litet.

Det är en uppfattning jag har svårt för. Den fria viljan är uppenbarligen begränsad, men att den inte alls existerar köper jag inte. Påståendet om den fria viljans icke-existens går dels att bestrida på vetenskaplig basis. Inte minst för att vi, om jag förstått det rätt, vet alldeles för lite om vårt eget psyke för att förkasta något så fundamentalt som den fria viljan.

Men mina invändningar mot determinismen står inte främst på vetenskaplig grund, utan kommer ur min upplevelse av vad det är att vara människa. Jag upplever att jag har en, till viss del, fri vilja. Jag upplever att jag genom mina val och handlingar kan påverka mitt och andras liv, och jag upplever att denna möjlighet är en förutsättning för att skapa någon form av mening i mitt liv.

Men nog om det. Denna text är inte främst en utläggning om den fria viljans vara eller icke vara, utan snarare en text om vad det innebär att veta något. För även om min vän säger att hen inte tror på den fria viljan, agerar hen som om hen gjorde det. Hen agerar som om hen har förmågan att fatta självständiga beslut och som om hen genom sina beslut kan påverka sitt och andras liv. Det är inget att förvånas över, det är det enda rimliga sättet att leva som människa. Något min vän instämmer i.

Det är här min väns och min meningsskiljaktighet blir på allvar intressant. För här slutar den handla om att endast vara för eller emot något abstrakt koncept – i stället börjar den handla om vår syn på kunskap.

Anledningen till att min vän inte tror på den fria viljan är, som jag förstått det, att hen har presenterats med vissa fakta om hur världen fungerar. Hen har insett att den fria viljan så som hen förstår den inte passar med dessa fakta och därför dragit slutsatsen att den fria viljan är en illusion. Att denna slutsats till stor del går stick i stäv med hur hen faktiskt lever sitt liv, och att det är en uppfattning det är omöjligt att leva efter i världen, är för henom inte särskilt relevant.

För mig framstår denna syn på kunskap som alltför intellektualiserad. Det är en syn på kunskap som, förenklat uttryckt, menar att riktig kunskap endast kan nås av ett rationellt intellekt genom värderandet av objektiva fakta.

Att använda sitt intellekt för att värdera fakta är självklart viktigt för att nå kunskap om världen och varandet. Men det kan bli alltför enkelspårigt. Förutom den kritik som går att rikta mot begrepp som rationell och objektiv upplever jag också en brist på mänsklighet.

Som människa är jag inte ett fritt flytande intellekt. Jag är i stället en varelse djupt involverad i en kroppslig, social och emotionell existens. För att kunskap ska vara på allvar värdefull för mig kan den inte endast bestå av en teoretisk hypotes att intellektuellt omfamna eller förkasta. Kunskapen måste även vara förankrad i den existens jag är involverad i, och ett verktyg att bättre hantera densamma. Den måste vara något som jag inte endast kan erfara och förankra intellektuellt, utan även kroppsligt, socialt och emotionellt.

Den syn på kunskap som min vän ger uttryck för saknar dessa aspekter. Den ställer sig i stället vid sidan av och påstår sig komma med ett objektivt, och därav mer riktigt, utifrånperspektiv. Men genom detta vid-sidan-ställande förloras någonting viktigt; kunskapen blir halv och ofullständig. Verklig kunskap måste upplevas och erfaras. Vi måste, i Hagar Olssons ord, ”uppleva den, ta den till oss som vår innersta egendom, ge den liv av vårt liv”.

Jag tror att denna överintellektuella kunskapssyn är en viktig anledning till den religiösa förvirring jag upplever som vanlig. Många verkar tro att religionens kärna är en uppsättning teoretiska hypoteser, både dåligt underbyggda och icke verifierbara, att antingen tro på eller förkasta. Sett på det sättet är religion uppenbarligen absurt. Men det är en missuppfattning.

I sin föreläsningsserie Awakening from the meaning crisis pratar kognitionsforskaren John Vervaeke om olika sätt att veta. I vårt moderna samhälle är vi väldigt upptagna av ett av dessa sätt: att veta är att ha en viss typ av tro eller övertygelse (”a special kind of belief”). Till detta sätt att veta hör mycket av vår vetenskapliga förståelse och våra ideologiska övertygelser. Även min väns tro på determinismen verkar till stor del hänga ihop med detta sätt att veta.

Men det finns andra sätt att veta som till stor del försvunnit från vår kulturella radar. Vervaeke pratar om ett vetande som handlar om hur man fångar en baseball; ett vetande som handlar om hur det är att ha just den här upplevelsen just nu; och ett vetande som handlar om hur det är att delta och vara involverad i något, exempelvis en relation.

Om vetande som en tro eller övertygelse är den enda form av vetande som på allvar erkänns blir religion lätt absurt. Tro och övertygelse är självklart viktiga, men det finns även andra former av vetande som är centrala för religiös kunskap och praktik. Vetande som i högre grad kräver närvaro och deltagande, och som inte minst kan nås genom bön, meditation och ritual. För religionens kärna handlar inte så mycket om ett försanthållande, som om ett skeende och ett varande. Ett skeende och ett varande vi kan lära oss att aktivt träda in och delta i. Religion är, i teologen Paul Tillichs ord, ”det tillstånd då man känner sig buren av makten hos tillvaron själv”.