Igår umgicks jag med demonerna. De bjöd mig upp till dans, och jag antog erbjudandet. De sjöng till mig om knivens lycka, om den befriande smärtan, och jag hörsammade. De förde mig in i mitt mörker, visade mig den best som är fjättrad där inne, och lämnade rispor på min hud.

Mörkret skrämmer mig, och likaså den best som bor i dess djup. Men likväl har jag svårt att inte lyssna när jag hör demonerna locka. För större än skräcken är fascinationen. Större än fasan är vetgirigheten. Jag vill lära känna mitt mörker. Jag vill utforska dess vindlande gångar. Jag vill smeka bestens päls och ta på dess huggtänder. Jag vill ha demonerna som mina vänner.

För att lära känna mig själv måste jag först lära känna mitt mörker. Och för att förstå det mörker som bor i andra, måste jag först förstå det mörker som bor i mig. Murakami har skrivit att det kanske är ”såren som förenar oss.” Att ”smärta och smärta, bräcklighet och bräcklighet, det är det som verkligen för oss samman.” Kanske är det så. Kanske är det smärtan, bräckligheten, mörkret som vi främst söker hos andra. Kanske är det först när man funnit någon vars mörker motsvarar ens eget som man funnit en en sann vän.

Kom mörker! Kom best! Kom demoner! Nu är det min tur att bjuda upp till dans! Visa mig mörkrets vindlande gångar. Låt mig smeka bestens päls och ta på dess huggtänder. Gör demonerna till mina vänner. Ni är alla en del av mig, och utan er kan jag aldrig bli hel. Godta min invit, fatta min hand, och kom och dansa mig hel.