Hur hanterar vi den ofrånkomliga undergången av vår civilisation, och potentiellt hela mänskligheten, som klimatförändringarna ställer oss inför? Den frågan ställer Roy Scranton i boken Att lära sig dö i antropocen, och även om man inte fullt ut delar Scrantons mörka bild av framtiden är frågan viktig. För undergången kanske inte är ofrånkomlig, men den är fortfarande, i en eller annan form, fullt möjlig. Jag skulle till och med säga trolig.

För att besvara sin fråga tar Scranton avstamp i den filosofiska traditionen om att lära sig dö, en tradition med anor tillbaks till Sokrates och det gamla Grekland. Att lära sig dö handlar i grund och botten om att konfrontera sin dödlighet och sina begränsningar, och utifrån detta möte hitta klokare sätt att leva. Det handlar, i Scrantons ord, om att ”konfrontera det problematiska med vår situation och se det fulla allvaret i den, för att sedan hitta den grund utifrån vilken vi förhoppningsvis kan fortsätta den kamp som är livet”.

Att lära sig dö är något människor sysslat med länge. Det Scranton menar är nytt med vår nuvarande situation är att vi nu måste lära oss att dö som civilisation, och inte endast som individer. Vi måste, som ett kollektiv, lära oss att släppa taget om våra invanda och för oss självklara sätt att handla och tänka för att på så sätt ”göra oss fria att utan låsningar och fruktan hantera de problem som nuet ställer oss inför”.

För vi kommer inte undan vårt öde. Enligt Scranton är det redan för sent för att stoppa en okontrollerbar global uppvärmning, och vår framtid kommer därför att avgöras av vår förmåga att anpassa oss till denna nya realitet. Men ska det gå vägen får det inte göras med ”panik, harm eller förnekande, utan med tålamod, besinning och kärlek”, och med ”ödmjukheten hos dem som vet att de är dödliga”.

Det finns mycket klokt både i Scrantons fråga och i hans filosofiska utgångspunkt. De klimat- och miljökriser vi befinner oss i är ett tydligt tecken på att vår nuvarande civilisation, vårt nuvarande sätt att handla och tänka, inte längre håller. Ska vi lyckas undvika krisernas värsta konsekvenser – och lyckas hantera allt det som redan sker och kommer att ske – måste vi lära oss att släppa taget om mycket av det vi har för att få utrymme till att bygga någonting nytt.

Men trots Scrantons viktiga fråga och kloka utgångspunkt lyckas han tyvärr inte komma med särskilt hjälpsamma svar. De stora utmaningar vi står inför är gemensamma av sin karaktär. Klimat- och miljökriserna kan inte hanteras av någon enskild, utan vi måste hantera dem som ett kollektiv. Att ställa om ett samhälle är ett gemensamt projekt – och gemensamma projekt kräver gemensamma berättelser och gemensam grund. Något Scranton inte ger några egentliga förutsättningar för.

Som läsare lämnar mig Scranton med främst tre saker för att hantera den katastrof han menar står för dörren: en förkrossande determinism, en uppmaning att söka individuella meningsprojekt och värdet av kulturella arkar. Inget av detta utgör en tillräcklig grund för de gemensamma projekt som krävs.

Scranton hävdar att allt som hänt sedan universums begynnelse redan låg ”i de kort som spelades ut” i den explosion av kvantenergi som Big Bang innebar. För att just detta ögonblick skulle vara möjligt måste allt ha hänt precis på det sätt som det hände. ”Inget gick fel”, skriver Scranton. ”Inga misstag begicks. Det fanns ingen synd, inga fel, inget fall. Det fanns endast nödvändighet.”

Och precis som allt som hänt har varit förutbestämt sedan tidens begynnelse, menar Scranton att även vår eventuella överlevnad eller undergång redan är bestämd. Allt sker av nödvändighet; vår möjlighet att påverka är minimal. Som en grund för att hantera de kriser vi står inför kan jag inte se denna inställning som annat än förkrossande.

I förordet till boken citerar Scranton ett mejl han skrivit till en student. Studenten hade hört honom prata om sin bok och ställde därför frågan att om allt redan är kört, vilket Scranton i viss mån påstår, varför ska vi ens bry oss?

Scranton svarar att precis som vetskapen om vår personliga förgänglighet och kommande död inte gör att vi ger upp våra liv i dag, på samma sätt behöver inte vetskapen om vår civilisations och arts förgänglighet ogiltigförklara de projekt vi företar oss i våra liv. Men vilka projekt som är värda att engagera sig i kan inte någon annan avgöra för oss – det måste vi bestämma själva.

Scrantons svar är inte felaktigt, det är på många sätt klokt, men jag finner det ändå otillräckligt. Om allt vi har är individuella meningsprojekt, hur ska vi lyckas med de gemensamma och kollektiva ansträngningar som krävs för att undvika, eller åtminstone hantera, den kommande undergången? De individuella projekten behövs, men de är inte tillräckliga. Vi behöver också gemensamma projekt.

Det enda gemensamma projekt som Scranton ger någon grund för berör bevarandet av vårt kulturella arv. Enligt Scranton förbinder kulturen det förflutna med framtiden, och de döda med de levande och de kommande. Kulturen kan ge oss tillgång till ”ett större, kollektivt själv”, till ”en mänsklig existens som överskrider varje specifik tid och plats”. Detta större, kollektiva själv har rötter ända tillbaks till mänsklighetens begynnelse, och sträcker sig vidare in i den oroliga framtid som står för dörren. ”Vi är mänskligheten”, konstaterar Scranton. ”Vi är de döda. De har blivit vi, liksom vi kommer att bli framtida generationers döda.”

Det arkiv av visdom som vårt kulturella arv utgör är för Scranton den värdefullaste gåva vi kan ge vidare till framtiden. Han menar att detta arkiv utgör ”inte bara fröbanken för vårt framtida intellektuella växande, utan också dess jord, dess källa, dess livmoder”. ”Om detta att vara människa”, skriver Scranton, ”ska betyda något alls i antropocen, om vi ska vägra låta oss sjunka ner i den fåfänglighet som livet utan minne utgör, så får vi inte förlora den kunskap som vi under stora vedermödor tillägnat oss under tusentals år”. ”Vi får”, helt enkelt, ”inte ge upp minnet av de döda.”

Här berör Scranton något viktigt. Vårt kulturella arv är värdefullt, inte minst i tider av kraftig förändring. Det kan ge oss förankring och en grund att stå på. I vårt förflutna kan vi även hitta inspiration till andra sätt att leva och vara, både som individer och som kollektiv. Ska vi lyckas hantera de omvälvningar vi står inför kommer vi behöva gott om inspiration.

Men även om det Scranton skriver är viktigt är det svårt att inte samtidigt uppfatta en viss desperation och uppgivenhet. Scranton uppmanar oss att rädda det som räddas kan, men skriver väldigt lite om värdet av att samtidigt bygga någonting nytt. Den bördan lämnar han i stället till de efterkommande. Men framtiden är på många sätt redan här, vilket inte minst visas av den pågående pandemin. Att i ett sådant läge nästan helt försaka nybyggandet för bevarandet är för mig djupt ansvarslöst.

Scranton beskriver väl de kriser vi befinner oss i och de svårigheter vi står inför, men han lyckas sämre med att ge oss verktyg för att hantera den dystra framtid som hotar. Hans bok andas till stor del uppgivenhet, och uppgivenhet är bland det sista vi behöver.

Men trots all min kritik är Scrantons bok både angelägen och läsvärd. Inte minst för att den ställer viktiga frågor, och tvingar till eftertanke. För det är sant som Scranton säger: vår nuvarande civilisation, som är byggd på och beroende av fossil energi, är till stor del redan död. Domen har fallit – frågan är hur vi hanterar den. Väljer vi att i tid släppa taget och acceptera att så är fallet, för att på så sätt kunna hitta klokare vägar framåt, eller fortsätter vi som vanligt tills kollapsen är ett faktum?