Detta är den första delen av tre i en serie om att lära sig att dö. Följ länkarna för del två och del tre.

Förra sommaren läste jag några av den romerska filosofen Senecas texter. Det var intressant läsning, Seneca säger mycket klokt, men det var särskilt ett tema jag fastnade för: Senecas uppmaning om att lära sig att dö.

Ingenting är mindre kännetecknande för en upptagen man än att verkligen leva; ingen kunskap är svårare än just denna … att leva måste man lära sig under hela livet och, vilket du kanske kommer att mera förundra dig över, under hela livet måste man lära sig att dö.

I tidigare blogginlägg har jag skrivit om döden i olika skepnader: om döden i avslutets och förnyelsens skepnad, om döden som mjölnare. Här framträder döden i ännu en skepnad: som vägvisare, som lärare i levnadens konst, som mentor.

Att lära sig att dö handlar främst om att lära sig att leva. Dö ska vi alla, och döden kan ofta vara svår att bära. Den är inte sällan skräckinjagande, och därför lockande att fly från. Men flyr man från döden går man miste om något väsentligt.

Att fundera kring döden kan nämligen, på ett smått paradoxalt vis, vara mer livsbejakande än många verkar tro. Döden kan ge livet vikt, mening och substans. Döden ger livet en kontext och ett sammanhang, och genom att fundera kring döden kan vi lära oss om vad det innebär att leva.

Det bör nämnas att reflektionerna i denna text främst berör vår egen personliga död. Men döden har även en annan, ytterst relevant, aspekt: andras död.

It is the death of those we are bound to in love that undo us, that unstitch our carefully tailored suit of the self, that unmake whatever meaning we have made … The entire difficulty here is imagining what sort of contentment or tranquillity might be possible in relation to the deaths of those we love.

Orden ovan tillhör Simon Critchley, vars bok The book of dead philosophers har varit en stor hjälp i skapandet av denna text. Även om Critchley har rätt i att andras död är minst lika viktig som vår egen har jag för denna text, och kommande texter på samma tema, valt ett annat fokus: hur man genom förhållandet till sin egen död kan finna vägar som leder till livet.

---

”To philosophize is to learn how to die.” Dessa ord tillhör den romerska filosofen Cicero, men många andra har uttryckt samma tanke. Ända sedan Sokrates, den västerländska filosofins fader, har förhållandet till döden varit central inom filosofin.

Enligt Epikuros finns inget skräckinjagande i livet ”for one who has grasped that there is nothing fearful in the absence of life”, och Seneca hävdar att ”he will live badly who does not know how to die well”. Spinoza skriver: ”A free man thinks of nothing less than death, and his wisdom is a meditation on life, not on death”, och Montaigne har sagt att om han skulle skriva en bok (Montaigne var mer förtjust i essäer än böcker) skulle han skriva en förteckning över hur människor dött, eftersom ”he who would teach men to die would teach them to live”.

Även för 1900-tals filosofen Heidegger var förhållandet till döden central. Som människor är vi ändliga, och för att kunna leva autentiskt, enligt Heidegger, måste vi konfrontera vår ändlighet, vår dödlighet, och skapa en mening utifrån den – det Heidegger kallar en ”till-döden-varo”.

Inom många religioner är en medvetenhet om döden ofta viktig, till och med nödvändig, för ett gott och riktigt leverne. Det gäller inte minst för kristendomen. Inom klassisk kristendom är den jordiska döden en port som leder till evigheten. Hur vi spenderar vår tid på jorden avgör om denna port leder till evig salighet i himmelrikets salar, eller evig pina i helvetets flammor. Genom att minnas vår dödlighet blir vi påminda om vad som inte besitter annat än ett falskt värde som endast gäller i detta liv – såsom rikedomar, makt och sinnliga njutningar – och vad som är på allvar värdefullt, och som fortsätter ha värde även efter detta liv är slut – såsom kärlek, trofasthet och sanning. I Jesus Syraks vishet, en av det gamla testamentets apokryfer, uttrycks det så här:

Hon bär på agg, hon som själv är dödlig – vem skall då ge försoning för hennes synder? Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden. (Syr 28:5–6).

---

Allt som existerar är begränsat: i tid, i rum och i kapacitet. Det gäller inte minst oss människor; något vi behöver acceptera om inte livet ska bli än svårare att leva. Vi behöver, i Simon Critchleys ord, ”accept our dependence and limitedness in a way that does not result in disaffection or despair. It is rather the condition for courage and endurance.”

Att acceptera sina begränsningar innebär inte att kapitulera inför dem; det är genom att utmana våra begränsningar vi växer som människor. Men alla begränsningar är inte lika lämpliga att utmana. Vi måste först förstå och acceptera våra, och tillvarons, begränsningar för att se vart möjligheter för utmanande och utveckling finns.

Epikuros, och många med honom, hävdar att döden för oss är ett intet. ”When we exist death is not yet present, and when death is present, then we do not exist.” Genom att inse att döden är ett intet kan vår dödlighet, enligt Epikuros, bli ”a matter for contentment, not by adding a limitless time to life but by removing the longing for immortality”.

Även om jag inte helt delar Epikuros syn på döden som ett intet tror jag att det är en klok inställning till många av livets begränsningar att låta dem förbli just ”a matter for contentment”. Att finna tillfredsställelse med det vi inte kan påverka, och istället rikta vår energi och tid mot de uppsjö möjligheter som trots allt är oss givna.

Döden är en av alla de begränsningar som är omöjliga att övervinna. I bästa fall går döden att skjuta upp, men den går aldrig att undfly. Vi behöver istället lära oss att leva med vår dödlighet; att släppa vår skräck inför den. Lära oss att, i Marcus Aurelius ord, ”dö med glatt sinne, liksom den mogna oliven faller, i det den välsignar trädet, som skapat den, och tackar grenen som burit den.”

Just detta att släppa sin skräck inför döden är en central del i att lära sig att dö. Döden är omöjlig att undvika och kan slå till när helst den behagar. En fruktan för döden är därför, som Montaigne skriver, ”a perpetual torment, for which there is no consolation”; denna fruktan förvägrar oss ”a pure and pleasant taste of living, without which all other pleasure would be extinct”. Men lär vi oss att släppa vår skräck inför döden – lär vi oss att möta döden och säga: ”Jag räds dig inte” – kan vi i stället finna en del av det mod som krävs för att på allvar våga leva.