Nyligen var jag en vecka i Lapplandsfjällen, en väldigt fin vecka. Det är något särskilt med landskapet där uppe. Det är svårt att inte bli tagen av de öppna vidderna, de storslagna vyerna, de gamla knotiga björkarna och de höga, snötäckta topparna. Ställd inför allt detta blev jag ödmjuk inför min egen litenhet, men också upplyft av att få ta del av och vara mitt i något så vackert. Det finns en inneboende läkekraft i detta landskap, att vara där när själen.

Resan blev inte riktigt som jag tänkt mig. Tidigt under veckan lyckades jag överbelasta mitt vänstra knä – tung packning, kraftig stigning och otränad kropp var ingen vinnande kombo – och jag kunde därför inte gå så mycket som jag tänkt mig. Istället slog jag läger vid en liten raststuga vid berget Sjnjierák några kilometer öster om byn Kvikkjokk. Här bodde jag större delen av veckan och hade gott om utrymme för att vila, tänka, be och skriva, och läsa Simone Weil som fått följa med på färden.

En insikt växte i mig under dessa dagar, en insikt om att allt är gåva. Solen som värmer, vinden som rasslar bland bladen, fjällen som skiftar i blått vid horisonten – allt är gåva. Inget av det har jag förtjänat, det ges mig av nåd. Eller, kanske är det så att allt inte är gåva, men kan bli till gåva.

När jag skalar björken på dess näver, dess hud, för att få bränsle till min frukosteld kan det nog lika gärna handla om stöld som gåva. Sliter jag av nävern, kanske mycket mer än jag behöver, utan någon tanke på björken, så blir nävern till rov och stöld. Men skalar jag nävern försiktigt, just så mycket som behövs, samtidigt som jag ber om lov och tackar björken, så kan nävern bli till gåva. Gåvan blir till inte bara genom givandet, utan även genom mottagandet.

Men om nu allt är, eller kan bli, gåva, vad betyder det i faktiskt liv? Om allt är gåva, hur bör jag leva? Den frågan ställde jag mig där uppe vid Sjnjierák, och här är några tankar som gavs mig till svar:

”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.” Allt jag har är gåva, gåva jag fått gratis, av nåd, och inte för förtjänst. Liksom jag har fått för intet bör jag också ge för intet.

*

Det som ges mig får jag som gåva – inte för förtjänst, inte av rätt, inte som egendom. Allt bör jag därför ta emot så som gåva, villigt och med ett tacksamt och ödmjukt hjärta.

*

Det jag fått som gåva tillhör inte mig – det är nåd och inte egendom. Det jag fått som gåva kan också tas ifrån mig. Min roll är att tacksamt ta emot de gåvor som ges, inte att krampaktigt klamra fast vid dem så som egendom.

*

Det jag får som gåva bör jag ta emot, att neka en gåva är i regel oförskämt. Gåvor bör tas emot i uppriktig glädje och tacksamhet.

*

Om allt är gåva är jag fri från skuld. En gåva, det vill säga en sann gåva som ges av kärlek och inte av egennytta, är inte en transaktion och kräver inget i utbyte.

*

En gåva är inget jag har rätt till. Om allt är gåva är jag fri från skuld, men jag är också utan fordringar att driva in. Det finns ingenting jag har har rätt att kräva. Därför ber vi: ”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”.

*

Om allt är gåva – även bromsarna som äter av min hand, myggorna som suger mitt blod, värken i mitt svullna och överbelastade knä – bör också allt tas emot som gåva, villigt och i tacksamhet. Men allt är inte gåva. Bromsarna, myggen, värken i knät kan mycket väl vara det, men missilerna som flyger mot Odessa är det inte. Vart går gränsen som skiljer gåvan från det som inte är gåva?

*

Återigen: ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.” En gåva är ingen transaktion, den kräver inget i utbyte, men den som tar emot behöver trots det ge. Det finns någonting skevt med en människa som villigt tar emot men själv aldrig ger. Om allt är gåva måste jag själv bli en givare.